Antikvariats-dagboken

Den enda av mina osunda vurm som jag öppnar mitt hjärta och blottar för er alla.

Fredag den 4/3-2022

Jag är ute och går med mina föräldrar. Vi har precis varit vid restaurangen Domtrappkällaren vid Domtrappkällaren i Uppsala. Jag hade ätit en mindre trerättersmiddag och mådde dåligt (hallelujah). Tillsammans med maten så dracks det en stark Chimay. Det var inte alkoholen som hade fått mig att må dåligt, nej absolut inte. Utan det var maten.

Jag har haft ett dåligt förhållande till mat länge, och föredrar helst att totalt undvika det så mycket jag kan. OMAD, TMAD NO MAD. Att äta ger mig samma typ av tunga, äckliga body high som man får av edibles. Nej Gud nej, allt för deppigt, mat är downers, opiater. ÄCKLIGT.

Man ska föredra att gå, gå, gå, svälta. Jag har aldrig vågat att testa speed, ifall jag hade gjort det så skulle jag nog överge alla andra av mina principer och endast leva på skinny-high tills min kropp förtvinat och ligger i en jättetunn träkista av förstärkt plywood, förvrängd grå ett riktigt Harmony Korine fall, redo att förmultna. Eller snarare, brännas upp och sopas ner med en skabbig kvast, som i “The Cremator”, lite hygge ändå.

I min vemodiga promenad så går jag och min pappa förbi ett antikvariat bakom Uppsala Universitets huvudbyggnad, nära Sankt Olofsgatan. Här har jag åtminstone något som jag kan dyka ned i något som inte tar livet av mig, eller livsglädjen ur mig.

Att samla böcker, särskilt då främst gamla, använda böcker, är osunt på vissa sätt. Men jag tänker att det mest är snuskigt, definitivt perverst. Läsa och äga någonting som andra har älskat, se vad som är understruket, vad som är osprättat, vad som har älskats. Du kommer aldrig veta vems som är vad, åtminstone inte helt. Men ändå känns det som ett intrång. Ett intrång i något du inte ska se och beröra, att bryta mot ett monogamiskt kontrakt, det är typ samma sak som att köpa någon annans bok du knullar dennes partner tar hen över ryggen, styckar med fingrana, kommer, blir upplyst. Översatt: Du öppnar bokens innehåll, håller den längs ryggen, fingrar med sidorna och lär dig något. 

Men monogami är dött och döden för många är en eftertanke/ efterkonstruktion.

Jag blir glad av att snacka med den gamla tomten som driver detta mörkträiga antikvariat. Det är fyllt med konst, uppstoppade djur, och böcker i travar, hyllor, påsar här och där.

Jag säger att jag letar efter böcker på Bo Cavefors förlag. Det har varit min fixering och det jag varit besatt av under några månader. Jag och Bo hade mycket gemensamt, båda var vi perversa. Särskilt gillade vi Mapplethorpe. Jag älskar dock hans konst. Cavefors verkade älska hans kukavbildningar. Men det kanske är detsamma. i. och. för. sig.

I en bokhylla fylld med originaltryck av diverse svenska böcker hittar jag Bruno K. Öijers, c/o night.Fredag den 4/3-2022

Jag är ute och går med mina föräldrar. Vi har precis varit vid restaurangen Domtrappkällaren. Jag hade ätit en mindre trerättersmiddag och mådde dåligt. Tillsammans med maten så dracks det en stark Chimay. Det var inte alkoholen som hade fått mig att må dåligt, nej absolut inte. Utan det var maten.

Jag har haft ett dåligt förhållande till mat länge, och föredrar helst att totalt undvika det så mycket jag kan. OMAD, TMAD NO MAD. Att äta ger mig samma typ av tunga, äckliga body high som man får av edibles. Nej Gud nej, allt för deppigt, mat är downers, opiater. ÄCKLIGT.

Föredrar att gå gå gå, svälta. Jag har aldrig vågat att testa speed för om det skulle ske skulle jag nog överge alla andra av mina principer och endast leva på skinny-high tills min kropp förtvinat och låg i en träkista, förvrängd grå ett riktigt Harmony Korine fall, redo att förmultna. Eller snarare, brännas upp och sopas ner med en skabbig kvast, som i The Cremator, lite hygge ändå.

I min vemodiga promenad så går jag och min pappa förbi ett antikvariat bakom Uppsala Universitets huvudbyggnad, nära Sankt Olofsgatan. Här har jag åtminstone något som jag kan dyka ned i något som inte tar livet av mig, eller livsglädjen ur mig.

Att samla böcker, särskilt då främst gamla, använda böcker, är kanske osunt på vissa sätt. Men jag tänker att det mest är snuskigt, definitivt perverst. Läsa andras gamla ägodelar, se vad som är understruket, vad som är osprättat, vad som har älskats. Du kommer aldrig veta vad som är vad, åtminstone inte helt. Men ändå känns det som ett intrång. Ett intrång i något du inte ska se. Döden för många är en eftertanke/ efterkonstruktion.

Jag blir glad av att snacka med den gamla tomten som driver detta mörkträiga antikvariat. Antikvariatet är fyllt med konst, uppstoppade djur, och böcker i travar, hyllor, påsar här och där.

Jag säger att jag letar efter böcker på Bo Cavefors förlag. Det har varit min fixering och det jag varit besatt av under några månader. Jag och Bo hade mycket gemensamt, båda var vi perversa. Särskilt gillade vi Mapplethorpe. Jag älskar dock hans konst. Cavefors verkade älska hans kukavbildningar. Men det kanske är detsamma. i. och. för. sig.

I en bokhylla fylld med originaltryck av diverse svenska böcker hittar jag Bruno K. Öijers, c/o night.

– ÖIJER? ryter han ifrån sig. Vafan, gillar du sånt?

När en man, nej, gubbe, i ett antikvariat börjar ifrågasätta dina val av böcker så borde du skämmas. Inte mycket, inte tillräckligt för att spela någon roll egentligen, men lite ska du skämmas i stunden.

Så jag skäms och säger,

–Ja, jo hans tidiga dikter tycker jag är bra. Men efter Chivas Regal så blir han oerhört stroppig.

– Ja, nej Öijer… Jag såg honom läsa dikter här i Uppsala. Det var tillsammans med hans grupp Vesuvio. Ja alltså, det var efter de hade brytit upp. Men de höll på ett tag ändå. Först var det Eric Fylkesson han var riktigt bra fak- Vet du vad?

 avbryter han sig själv, Vi är faktiskt grannar vet du? I Sala

– I Sala? Wow, verkligen??

Jag är ordentligt imponerad. Nej jag skojar bara, egentligen är jag inte särskilt brydd, Fylkesson verkar vara en rätt ordinär person, men jag gillar det jag har läst av honom väldigt mycket. Han är mer personlig, rå som arbetarlitteratur brukar vara, fast på ett varmt sätt. Öijer är väldigt kall och taggig, det stinker stel rök från hans hårsvall, och man ser rödvin i mungiporna, typ. Fylkesson däremot såg mer ut som en sportmodell riktig ursvenne vibe. Men det kan man inte tro när man bara läser hans lyrik.

–Men iallafall, när jag såg dom läsa, fortsätter gubben. Då så kom Öijer upp efter Fylkesson, och direkt börjar han “HEY… ÄNGEL“ och jag sa till min kompis “Vad fan är det här?“ han sa att hans kompis hade skakat på huvudet och var rent utav chockad hur dålig, teatralisk och pretentiös han hade varit.

I min hand höll jag fortfarande det där exet av c/o night. Gubben hade säkert pladdrat på i 5 minuter, och han gav inget intryck av att sluta heller.

– Nej det var första och sista gången jag någonsin såg Öijer, jag sa till mig själv, den grabben kommer ju aldrig att bli något särskilt, nej Gud nej. Vad händer flera år senare? Den jävla mannen blir folkkär!

Jag började skratta, hans ton och agg mot Öijer var extremt underhållande, och han skrattade med mig.

Efter fortsatte jag att kolla runt mer i antikvariatet, filosofi, sex, skönlit. osv. Jag hittar en Tascherbok om Basquiat utan pris. Min farsa har fastnat vid reseskildringarna över Sverige. Han köper nästan exklusivt reseskildringar när vi är på antikvariat tillsammans, men jag har bara sett honom läsa romaner och självbiografier, dock. Han kanske läser alla skildringar i smyg. Men jag har svårt att tänka mig det.

Vi går till kassan för att betala. Gubben börjar snacka om allt från A till Ö. Det är det jag gillar. Jag slipper att vara den som för dialogen, jag kan vara en statist i snacket. Han framför en monolog, men formar det till en dialog, det är det jag uppskattar med honom och gubbar med böcker överlag.

Han har två stycken uppstoppade blåsfiskar ovanför sitt fönster, vid kassan. Kassan i sig kan man inte ens se, den är snyggt gömd bakom högar (jag menar HÖGAR)  av böcker, som någon dag kommer att omhändertas.

Lite skam kände jag, efter att ha köpt Öijerboken. Men jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte faktiskt gillade lyriken i just detta verk.

Vi fortsätta hem och för varje steg så fann jag någon lycka i det. Att bära hem flera tunga böcker är bra, då får man mer att bränna.