Porträtt av ingen ung flicka
SOBRIETY DIDN'T MAKE NO JOYCE CAROL OATES - en lidandenovell
Tänk dig en ledsen artonåring som uttrycker sig som en ledsen fjortonåring som tror att ingen i hela världen mår sämre än henne. Tänk dig en överestetiserad ledsen fjortonåring. Tänk dig Conor Oberst-känslan, utan skam, tänk dig hennes dagbok.
Jullov
Det finns vissa etiska problem i att stjäla ADHD-medicin från sin elvaåriga lillebror. Jag har aldrig fått någon medicin utskriven, inte någon sån där som man tar regelbundet, antidepp typ. Jag vet inte om det är ett bestämt antal tabletter i varje burk, om man räknar med att de kommer ta slut ett visst datum eller om man bara köper en ny burk när den tar slut utan att räkna dagarna, som med en tandkrämstub. Att ensamt ligga påtänd i en säng under jullovet utan att berätta för någon är nog dock det mest antiklimaktiska återfallet jag kunde inbillat mig. Man kan sporadiskt plocka ut små vita tabletter ur burken då och då, utan att låta ruset ta över ens hjärna, och bara leva normala jullovsdagar fast med förhöjd dopaminnivå, inga dumma samtal och inga dåligt utförda planer, ingen spya och ingen alltför överdriven sömnbrist. Jag räknar dock knappt detta som ett återfall, dels för att ingen vet om det - inte ens mina pundarkompisar - och dels för att jullovet är tidsmässigt isolerat från all annan tid. Jag lever äckligt och dekadent nu, men det hade jag gjort ett nyktert jullov också, det viktiga är att jag kan rycka upp mig när skolan börjar och försöka “välja livet” då med, som jag asketiskt tvingat mig själv till i ett halvår. Jag har varit drogfri i ett halvår, det tycker jag, det tycker mina kompisar och det tycker Ella. Ella är till och med stolt över mig. Amfetaminruset var tyvärr skönare än jag minns det, och en tablett blev till två, och två till tre. Min missbrukshjärna hann aldrig utvecklas till fullt ut pundarrövhål så jag stannade där, jag visste att Alexandra, min syster, eller Enzo, min lillebror, troligtvis skulle märkt något då. Jullovet är också alkoholmässigt lättillgängligt, whiskey och vinboxar köps in i större mängder och jag - som artonåring och därmed någon sorts hedersvuxen - bjuds på det oftare i mindre mängder och jag - som pseudomissbrukare - har räknar ut exakt hur mycket man kan ta till eget bruk utan att det märks. En vinbox på 2,5 liter kan tömmas på tre rågade vinglas som sveps snabbt innan kvällen helt utan skam, en vinbox på 3 liter tål tre rågade glas plus det välkända måttet “en skvätt då och då” ifall man skulle få någon mitt-på-dagen-ångest. En öppnad flaska starksprit på 750ml som en viss mängd hällts upp ifrån kan man hälla upp tre shots ifrån, om man mäter och fyller den med två shots vatten. Ingen märker att den blandats ut, och tre shots är perfekta tidigt på morgonen om man planerar att krypa tillbaka in i sin, nu varmare, säng. Således är jullovet inte endast njutningens men också den på något sätt skamlösa skammens lov. Man känner sig på alla sätt som en ohälsosam, hög, full och hetsätande depressions-romantiker. Utan den krossande smärtan förstås, precis som den porträtteras inom konsten. Efter tredje dagen fick amfetaminet bara att känna mig äcklig, jag var torr i munnen, kletigt svettig, alldeles för kåt och började få mindre nervryck. Självklart släppte nykterhetsviljan ungefär två timmar in på den nyktra dagen, men jag klarade mig. Jag har klarat mig.
Alexandra är numera hemlös, eller bostadslös, jag är osäker kring den politiskt korrekta benämningen. Hon bodde hemma hos oss i två veckor över jul och nyår med tron att hon skulle bli beviljad en studentlägenhet, hon blev inte beviljad en studentlägenhet. Hon hade en betalningsanmärkning. Hon ska bo hos sin mamma nu eller på kompisars soffor tills hon hittar något. Jag börjar tröttna på hennes konstanta närvaro, jag börjar bli rädd för att hon ska bo här oftare nu med tanke på att hon har en hund men ingen bostad. Detta påverkar mitt liv direkt i två relativt tydliga led: När min storasyster bor hemma hos oss (vilket hon troligtvis kommer börja göra oftare och oftare nu) så bor hon i mitt rum, vilket innebär att jag antingen får sova i soffan eller i min pappas stora dubbelsäng bredvid honom (både dessa är icke-önskvärda så kallade sovsituationer). Den andra direkta konsekvensen av detta är hur min pappas - och därmed mitt - mående påverkas. Pappa får mycket ångest när hans vuxna dotters liv går åt helvete, speciellt när hon har en hund att ta hand om. När jag nu lever med min pappa, och hans mående i stor utsträckning påverkar mitt mående då jag i stor utsträckning tvingas kommunicera och vara med honom så är även detta en icke-önskvärd så kallad måendesituation. Ångesten och ilskan får olika utlopp, och jag står alltför ofta i vägen. Jag hoppas mitt återfall inte accelererar. Jag skäms förvånansvärt lite. Jag är nykter utåt, den man är utåt är den man är, det finns ingen inre personlig kärna. Ingen essens. Jag får hoppas.
mån, 17 jan
Jag stal en bibel från skolan idag. Det finns vissa etiska problem med det med. Både ur ett andligt perspektiv men också ur någon sorts pseudobiopolitiskt arbete-konformistiskt perspektiv. Man ska inte stjäla, speciellt inte från institutionen som lär dig vara lönsam. De stod staplade i klassrummet, jag tog en. Jag tänkte bara bläddra i den först, men sen lade vår lärare undan de resterande biblarna. Då slank jag ner den i min väska. Min avsikt var aldrig att stjäla, jag blev näst intill tvingad till det. Jag är konfirmerad katolik och jag säger att jag tror på Gud men jag är högst osäker vad det är jag faktiskt menar. Jag gillar den katolska ikonografin och praktiken på ett rent estetiskt plan. Jag tror att universum finns, och att Gud är oskiljaktigt från universum. Samtidigt är det något i den kristna moralismen som äcklar mig. Kyrkans institutionalisering och samarbete med både statliga och rent profitindrivande instanser får mig att bli skeptisk. Jag är mycket motsägelsefull just kring den katolska frågan. Den är förtryckande i sin natur, den hämmar mänsklig frihet och det jag finner vara vackert i livet, men ack vad vacker den är. Inte sant? Jag ber frekvent men oftast endast när jag tyngs av synder till den grad att min ångest täcker mig och allt jag sysslar med. Det är ofta jag finner mig i den sitsen. Det finns näst-intill inga logiska argument jag kan använda för att rättfärdiga katolicismen. På ett spirituellt plan är vi mycket mer djupgående än protestanter som på många sätt bara smält in i den nyliberala hegemonin på ett klassiskt nordeuropeiskt mellanmjölkigt sätt. Katolicismen har gett upphov till och associerats med mycket av det vackraste vi har: IRA, befrielseteologin och Bataille! Men jag kritiserar alltid mig själv på något externt plan när jag finner mig romantisera den katolska kulturen. Katolska kyrkan är en organisation av människor och människor - speciellt om organiserade - har ofta fel, och ofta bakomliggande maktfaktorer bakom sitt agerande.
Jag har börjat äta mindre och mindre igen. Det är inte så ångestladdat kring kalorimängd som det var förut men av någon anledning äter jag ingen frukost och knappt något under skollunchen. Det är väldigt dyrt för min cigarettförbrukning har ökat markant. Jag är knappt nöjd med hur jag ser ut även om jag kommit till insikten att jag troligtvis aldrig kommer vara det och folk runtomkring sig inte bryr sig. Jag förstår att sättet jag ser min kropp på till största del är hjärnspöken och helt ärligt tänker jag inte så mycket på det. Men jag har i praktiken börjat äta mindre och mindre. Jag skulle inte kalla mig för ätstörd dock, av någon anledning, jag är inte bekväm med det uttrycket. Det känns som om jag approprierar någonting som inte är mitt, som om jag då utropar för världen att jag känner en smärta som delas av många medans jag knappt ens kan börja föreställa mig hur förödande dess konsekvenser verkligen kan bli. Jag kan liksom stänga av min självsvältshets så fort jag vill äta mycket. Jag gillar ju ändå mat. Jag gillar mat mycket. Jag vet egentligen inte varför jag så desperat vill gå ner i vikt. Jag bryr mig inte överdrivet om hur jag ser ut, kanske är det något undermedvetet som jag har svårt att släppa. Kanske är det något asketiskt.
Jag har lyckats vara helt drogfri sen jag stal Amfetaminpreparat från ett litet barn som behövde det mycket mer än jag. Det var bara lite mer än två veckor sen men jag vet med mig att om samma sak hänt för ett eller två år sen hade jag troligtvis bränt alla mina julklappspengar på tramadol och gatutjack, så jag är nöjd eller stolt eller något liknande. Jag har inte supit så fruktansvärt hejdlöst heller, sen jullovets slut i alla fall. Även detta glädjer mig. Jag vet inte hur bekväm jag är i att karakterisera mig själv i min roll till substanser. Jag har brukat droger, många, ofta flera dagar i streck under vissa perioder. Jag har även sedan jag var kanske 15 druckit alkohol oftare och speciellt vid mer oortodoxa tillfällen än jämnåriga (skolmorgon, skoltoalett, en tisdagkväll helt själv osv…), ändå har jag svårt att se mig själv som missbrukare. Det känns som det är för enkelt för mig att sluta (om man räknar bort mitt lilla återfall). Jag vet ju att jag har ett problem, så fort amfetamin fanns i mitt hus så brukade jag det, och så fort alkohol finns så snos det. Men jämför man med en heroinist eller utsagor från forna alkoholister känns det verkligen inte som om jag var i något allvarligt missbruk. Jag var ju nykter flera dagar i rad ganska ofta, flera veckor till och med. Jag knarkade när jag kunde, när jag hade råd eller hade tid eller när det gavs till mig. I alla destruktiva beteenden jag har/har haft så känns det aldrig som om jag har dem på riktigt. Detta gäller de återkommande perioder som jag svälter mig själv likt en anorektiker, missbrukar diverse substanser eller fysiskt skadar mig själv med vassa föremål. Jag gör dessa saker sporadiskt och det känns inte som några “riktiga problem”. Det känns som om alla andra som sysslar med dylikt har det svårare. Det känns inte som jag skadar mig själv för att jag måste eller för att det blivit ett beroende utan bara för att jag gillar att skada mig själv, vill jag sluta så kan jag. Ändå återfaller jag i destruktiva beteenden konstant. Men de påverkar inte mitt liv i det långa loppet, jag tvekar att jag behöver bli inlagd eller nåt, varje gång det gått för långt har jag kunnat ta en paus på några veckor. Jag är ändå glad att jag slutade (“slutade”) med just droger. Alla som har gått direkt till skolan efter att man stannat uppe hela natten på Metylfenidat, eller ännu värre efter en solo-tripp på LSD, kan intyga om att det absolut inte är värt det, och att ens betyg som uppenbarligen ska besluta om hela ens framtid inte påverkas speciellt positivt av det. Adrian som var en av de kamrater jag knarkade mest med har växt upp med mig ur den absoluta grövsta drogromantiken vi hade som yngre tonåringar. Han intresserar sig för växter, fint kaffe, IPA och konstiga teer nu. Jag vet inte vad jag gillar, böcker är kul, poesi är kul, filosofi är kul, att bara leva och känna kärlek är kul. Allt jag precis skrev gav mig kväljningar, jag äcklas av mig själv och mitt uttryck. Men jag är glad att jag kan leva fullt ut och känna känslor även om den drogfria vardagen på många sätt är steriliserande och urtråkig. Jag känner mig som en människa igen. Och jag tror att jag är kär, på riktigt. Även det ger vissa delar av mitt medvetande kväljningar, men jag älskar varje sekund av det. Även när det innebär smärta, för jag vet att jag känner så starkt för någon annan. Jag har saknat det. Jag har saknat det mycket. Att vara nervös och självmedveten inför någon annan, att lägga vad den andra tycker om och inte på minnet, att ta omvägar bara för att spendera några få minuter med någon. Det känns mänskligt. Länge har jag trott mig vilja vara någon sorts känslokall, cynisk,“trasig” ung tjej som inte skulle kunna hänge sig till kärleken. Jag romantiserade det för mycket. Men jag vill inte det, tack gode gud, jag hatar inte allt, livet är inte lidande, jag är människa. Jag ska verkligen försöka vara människa. Livet är oskyldigt. Jag hoppas kärleken håller i sig.
Jag ligger i sängen. Klockan är 21:20. Min hund, Geronimo, slickar av duschvattnet från min kropp.
(Flashback)
Jag har druckit vin med Kajsa Ekis Ekman, eller jag har druckit vin i samma rum som Kajsa Ekis Ekman. Är jag starstruck eller cancelled? På vernissage, hon gick ut och rökte så fort jag kom in, som om hon kände mig och hatade mig, såg mig och ville undvika mig. Den ene konstnären (han) hade helt röda kläder och röd Hugo Boss tröja och smala glasögon. Den andra konstnären (hon) hade glittrigt smink och knallgrön tröja. Deras konst såg ut som Warhol, alltså som Warhols konstverk, verken såg inte ut som honom, personen. Men det är ok, är det någon som förtjänar att bli plagierad så är det Warhol (PISTOLSKOTT I MAGEN). På vägen hem låg det en hög med tavlor på marken, “ta om du vill” stod det. Jag såg ett gatukök som såg ut som ett vanligt gatukök men de sålde ballonger med lustgas och någon drack öl ur plastglas på uteserveringen och någon köpte cigaretter i disken där man ska köpa korv eller hamburgare eller pommes frites med grillkrydda. Jag såg en äldre man med käpp som drack ur en svart burk med en lysande ingraverad sjua på. Jag såg en man som jobbade på sin laptop klockan 23 med en stor öl bredvid sig. Det är några från Krakow som önskar att de inte var här. Jag vill ha en egen vernissage med vegansk varmkorv och vodka. Jag äter vegansk varmkorv från 7-Eleven. Jag går hem och duschar och borstar tänderna och sen går jag ut igen genom dörren, jag luktar hallon och herrparfym, inte som hallon, bäret, som godis. Åke bor på Odengatan 104, sa min klasskompis pojkvän till mig. Han bad mig skriva ner det, så jag skrev ner det, vem är jag att inte lyda order. Han har backslick, pojkvännen, han skyller det på att han tog av sig mössan. Jag förstår inte sammanhanget, man får väl inte backslick om man tar av sig mössan. Men han passar i det, han ser inte sliskig ut. Jag drack öl och chartreuse, sen gick jag hem. Jag överväger om jag ska duscha igen eller om jag kan läsa lite. Om man ska vara naken dagen efter bör man dricka vodka / då töms man på vatten och läpparna spricker / men läpparna syns inte alltid / även om man inte är naken / när jag masserade ditt hår / med röd färg/ hade du sugmärken på varje magmuskel / på magen / alla sorts slut / är på ett väldigt brett plan / en form av självmord / jorden tar en dag livet av sig / universum med.
tis, 18 jan
Det är morgon, på tisdagen, idag kommer Alexandra och ska sova över en natt. Huruvida de stannar längre än så vet jag inte. Jag ska till skolan snart. Jag har matteprov om en vecka, jag hatar matteprov. Det positiva med att gå i skolan är att jag under dagarna får träffa Ella, även om sättet jag känner inför henne på många sätt känns otroligt barnsligt och larvigt, vad ska jag göra; livet är äckligt vackert. Inte fucka upp. Jag och Adrian reflekterade en gång över hur allt vi uttrycker till varann som rör någon form av känslovärld eller ärlig ömhet alltid måste lindas in i humor eller nattsvart melankoli. Det känns så töntigt att uppriktigt tycka något eller känna något, att uttrycka att man känner för någon och att ingen kan göra något åt det. Ack, klyschor, ack, rakkniven. Jag anmälde mig till högskoleprovet igår, det kostade 450kr, jag har 1000kr kvar nu, “bara”. Det känns lite. Konstigt nog kändes inte högskoleprovet som en perfekt investering, men vad vet jag.
Klockan är 08:08, jag är i skolan. Vi har svensklektion snart. Vi ska skriva argumenterande tal, jag ska argumentera för att tillträdesförbuden på bibliotek ska upphävas. Jag går varje morgon från min bostad till min innerstadsskola där jag integreras in i överklassen. Jag har alltid sett mig själv som övre medelklass, mina klasskamrater ger mig en ny form av klassmedvetenhet, jag är medelklass; MEDEL.
Det är kallt ute. Min svensklärare har skiljt sig, tror jag. Han är blyg. Han har ett fint skägg, han är en bra lärare. Vi är otroligt få i klassrummet, det här måste vara något slags rekord sa han. Jag undrar om hans känsloliv påverkas.
Klockan är 08:28. Jag läser The Sarah Book av Scott McClanahan på PDF på lektionen istället för att jobba. Jag föredrar att läsa på PDF. Hugo, vår lärare sa att tillträdesförbud var som ett plåster på ett köttsår. Jag är ett plåster på ett köttsår. Vad köttsåret är vet jag inte.
Klockan är 12:44. Jag gick på promenad istället för att äta lunch, jag rökte fyra cigaretter, jag stinker. Jag sitter i biblioteket och väntar på att nästa lektion ska börja, jag åt frukost imorse. Jag fortsätter läsa The Sarah Book, den är fruktansvärt tragisk. Huvudpersonen är alkoholiserad och skiljer sig från sin fru och kan inte hantera situationen på ett vettigt sätt för fem öre. Det är mycket plågsamt att läsa, jag gillar den. Jag kanske läser ut den idag, den är ganska kort.
ons, 19 jan
Alexandra och min pappa har gått. Inget särskilt kommer hända idag, som majoriteten av dagar. Jag kanske hinner koka lite mer kaffe innan jag ska iväg till skolan.
Jag är på lektion igen, klockan 12:23, vem kunde ha gissat. Skola, igen! Jag är fruktansvärt uttråkad och hungrig, jag vill röka. Jag känner huden bli tightare och tightare runt mina fingrar, som om de blir tunnare och skörare för varje sekund. Mina ringar har börjat skava, det är nog psykosomatiskt. Jag har svårt att tro att jag gått ner så mycket i vikt den senaste timmen att mina fingrar värker av åtstramningen.
Jag är hemma nu efter skolan. Jag slogs av en otrolig våg sjuk trötthet och känslomässig urholkning på eftermiddagen. Det känns som om jag arbetat fyra dagar i sträck utan sömn, som om man tagit ur min hjärna ur mitt kranium, lagt den i en mixer och sedan hällt tillbaka sörjan. Jag har inte varit ett dugg produktiv, bara läst på pdf hela dagen. Jag har börjat läsa My Year of Rest and Relaxation idag, den är bra. jag måste äta något nu, eller dricka vatten. Min kropp sviker mig och skriker och jag hämnas men förlorar. Jag drack chokladhavremjölk direkt ur paketet framför en öppen kylskåpsdörr precis. Nämn en mer tillfredsställande aktivitet, omöjligt. Jag steker två brödskivor med vegansk ost (min pappa är vegan, därmed är hushållet veganskt, jag äter obscena mängder ko-ost utanför detta hushåll) i olivolja och bränner mackan lite. För några år sedan, när jag hängde på anarkistiska-alternativ-cafeer (jag tror att den så kallade politiskt korrekta benämningen är bokkafeer) så brukade jag och min dåvarande kompis Neo alltid driva med kassörskan. När man beställde nachos fick man alltid frågan om man ville ha vegansk ost eller ko-ost och vi blängde alltid rakt in i kassörskans ögon och sa “vanlig ost, tack”. Vi tyckte att vi gjorde något sorts statement kanske, eller så trodde vi att vi var roliga, för att vi vägrade anpassa oss efter alla andra jävla moralpolis-anarkister, så kanske man beter sig som femtonåring. Neo var en lång och smal svartklädd kille som lyssnade mycket på Bauhaus och Lebanon Hanover och hade en sån upprullad beanie (kondommössa) och en ring i örat. Jag kallade honom för “hipstergoth” vilket irriterade honom då han bestämt hävdade att han hatade hipsters. Han var två år äldre än mig och hade en flickvän som var tre år äldre än mig. Neos flickvän, Lovisa, var den första jag kände som kunde köpa ut cigaretter åt mig, innan dess rökte jag endast fimpar från marken. Neo skröt ofta om att han förlorat oskulden med en tjej han träffat på en Iggy Pop konsert, vilket jag tyckte lät så jävla coolt när jag var femton. Lovisa tyckte det var mindre coolt att den storyn upprepades ofta. Nu i retrospekt har det blivit väldigt tydligt att Neo och Lovisa hade en väldigt destruktiv relation. När de gjorde slut blev Lovisa hemlös för att hon inte kunde bo hos Neo och för att hennes mamma var heroinist. Hon rasade i vikt och blev fruktansvärt deprimerad i flera månader. Hon började jobba som tatuerare på söder och fick bo hemma hos hennes chef. Jag är nog glad att jag slutade umgås med dem, även om vi då hade fruktansvärt roligt tillsammans. Neo spelade i band och jag fick alltid sitta backstage med massa Kurt Cobain-wannabee prettyboy-killar som ägde balla Jaguarer och alldeles för stora stickade tröjor.
(Flashback)
När vi var i Göteborg med din pappa bjöd han mig på den största räkmackan jag sett med ett glas Riesling. sen gick vi och drack öl ur 20 cl stora glas (galopp), han ville väl inte att vi skulle bli fulla. På kvällen frågade han om jag ville ha lössnus. Sen dagen efter gick vi på jazzkonsert, det var ganska tråkig jazz. Jag lyssnar på mycket jazz när jag är med dig även om det aldrig riktigt intresserat mig. De spelade bättre jazz i Stockholm. Sen åt vi ostfondue, det var mycket ost, det rann ner i halsen. Vi drack ett oranget vin. Det var nog ett naturvin från Nederländerna. Sen drack vi en drink i en cocktailbar jag drack en som hette Pennegroni, jag trodde den skulle smaka som en Negroni, det gjorde den inte. Du drack en drink som bara var Bourboun med lime och Angostura i. Sen drack din pappa öl på balkongen. Vi fick smaka en alkoholfri med flädersmak han frågade igen om jag ville ha lössnus. Dagen efter åkte jag till Stockholm tidigt, vi åt salamimackor med potatissallad och drack sötsyrligt kaffe, som skulle smaka sötsyrligt. Det var inget fel på kaffet, kaffet var gott, klockan sju på morgonen på din pappas balkong. När jag var framme i Stockholm drack jag kombucha, den var för dyr men jag köpte och drack den ändå.
lör, 22 jan Klockan är 07:32, jag vaknade för en timme sedan. Jag har en dov huvudvärk som liksom har lagt sig som en filt över mitt bakhuvud. Som tur är, är filtar mjuka. Tilda, en av mina klasskamrater tog med mig ut igår kväll, jag drack öl och pastis. Jag inväntar denna lördags oändliga oproduktiva svarta hål. Har jag tur orkar jag läsa några sidor, annars kanske jag endast domnar bort framför en skärm. Jag borde plugga, absolut, men det är tveksamt om min viljekraft räcker till det. Jag vill tyna. Jag känner mig ovanligt alienerad från världen denna morgon. Så fort jag vaknade kändes det som om hela världen pågick medans jag bara satt frånkopplad från den på mitt rum. Känslan kommer troligtvis passera. Jag hoppas det.
lör, 29 jan Den senaste veckan har varit ett svart hål fylld av omätbara ångestpåslag, och ett svart hål där sömnen ekar med sin frånvaro. Jag är hela världens clown och skrattar mer åt det sociala spelet än det skrattar åt mig. En negation av spelreglerna. Jag har badat i rosa känslor, toppen - en stark topp. Jag har fått ta del av kärlekens lycka och för det är jag oändligt tacksam, vi ångrar ingenting. Vi fortsätter leva, hjärtat är en muskel lika stor som din näve, fortsätt älska, fortsätt kämpa, kämpa för ditt liv. Kitsch.