Att ha blivit publicerad på döda förlag.

Vem har rätten?

Jag överhörde en konversation med

två amerikanska låtskrivare från bärgade familjer

och en dansk äldre kvinna

att deras döda dotter blivit publicerad på

ett dött förlag.

lika likblek var hon med en pall mall mentolcigarett i handen grät och snyftade

att

— ”hun er udgivet på forlaget Alba”

för 30 år sedan

damen eller kärringen, var gammal och kol-hostarna dämpades av hennes tårdränkta händer som gjorde hennes plågoskri

betydligt mer skärande

dottern var svensk och hade dött av en kolmonoxid-förgiftning.

familjen var katolsk och sade därför inte att det var något annat än en olyckshändelse.

de två amerikanska kvinnorna hade varsinn lång marlboro gold och tröstade henne samtidigt som de turades om att periodvis röka från deras cigaretter.

miljön var ett bröllopp för ett äldre förmöget par och karen blixen (isak dinesens) residens var ett stenkast ifrån.

jag satt i rökrutan och lyssnade på de tre.

jag sade inget och i slutändan kan

jag inte hävda att jag hört något.

med mig stal jag två ljumna heineken och jag letade marken efter små små påsar

men gryningstomtarna hade redan letat på hotellmarkens varenda vrå och skrymsle

så det fanns inget

för mig att hitta.

den natten somnade jag sur över att jag

inte var den som hade de billigaste olivgröna packen i rökrutan

och själv inte blev förlagd på ett dött förlag

det hela stank stel, prisvärd parfym och

dyr öl.

Men jag somnade.