Avslutningssvit, begynnelsesvit. Som du vill.

Den faktiska början på postpunkshösten. Förlåt att jag dröjde, det var dräggigt.

“Du har bara speed-runnat för att skriva som bäst; först blivit nykär och sedan hjärtkrossad“ - Ali Alonzo.

skymningen.

befriade mig från hjärtpalpitationer

befriade mig själv från urin

det är en naturlig följd

vi utbytte förtäringar

och plagget var ditt

du bemötte mig med en helig kyss

helig likt läkande

det finns plats för mer att gro

utmynnandet var så optimalt

att jag kunde inte låta bli att

förlora mig själv i badrummets

avspänning.

Jag rörde ytan

blottade mig för den senaste gången

jag är ju ändå jorden

och

saltets

mest framstående hora

det belönar jag mig själv.

och så en gång till ifall du missade det.

Kysste näcken en sista gång

efter tjugo repetitioner och en salig

promenad fylldes jag av bronkit

omfamnade madrassen

det hela var nostalgiskt

och äcklet kom med en sekund

tills jag blev frälst

den sista rock'n'roll natten

och flaskan var etsad i blodomloppet

det var ett definitivt slut

och jag bad bögen att kyssa mig

i sömnen då

no homo

det var det sista slampstoftet som tog på mej

men det var skönt och jag låg väl

gryningen.

du klarade dej genom natten

det var klart 

likt första klippbrisen

du höll i ditt egna och stod på fötterna

att tro att liggsår för bröstet kan svida 

när en gnider in annat än läkande balsam 

är så kyskt

det är befrielsen.

Står på tår, kollar ner och

allting omfamnar mig

seratoninet sparkar ned dörren, det frågar

ifall det kan bjuda på något.

Bockar och tackar

det var dej jag behövde

mej, det vill säga.

Nu nalkas inte längre hösten utan

den kom hastigt

på en natt.

Morgonen antastade mitt knä, 

för första gången stod han upp 

dess underkropp

täckt av aska och puder

dammades varsamt av

och jag fann mej till ro.