I am not worthy of degeneracy
I. Both fear and pride speak loudly in my mind and make sure that my hands never do what the self-proclaimed God in my head says. I hide and show what I’m proud and ashamed of, knowing my faults, refusing to change.
II. It stops me and breaks me, limits me and kills me. I force myself to do the things that make other people think that I do not care.
III. I’m tired of changing the colour of the blood I bleed in such a way that it seems to others that I do not care what they think. Making the things I want to make, but people finding them too simple, and thus ruling me as someone who is dishonest, is what dishonesty truly is. I am for a fact nothing but my own, and others perception of me. “I”, outside of that, do not exist. It is fair to say that the audience of a musical consists of a bigger amount of people than the actors in it, therefore the perception of the audience is closer to reality than the perception of the actors. The play is what the audience thinks of it, there is no other truth.
IV. I am not a part of the liberation I idolize, I work against it.
V. This musical is molded after predicted reviews. I am no one, I write what I think the person I want to be would write. I direct 100 different musicals for a 100 different critics, constantly shaping and molding myself in the head of others.
VI. Never have I cared this much about seeming like I don’t care.
VII. We build photogenic utopia around us, not feeling comfortable at all until the pieces on the ground are snapped in half.
VIII. Waiting and waiting for a word to fall out of the sky, since I could never be the one I want to be, unless every single word is deemed worthy by the people around me. To truly fulfill myself it might be better to do nothing, nothing at all for now.
IX. we are doing to combat the existence of rules we deem oppressive is to create smaller societies with other rules.
X. Unlimited access to niche creations for free combined with social media creates an environment where I feel as though all of the content I enjoy reflects my credibility as someone who enjoys art which creates a need to suppress interest in certain art that is considered undesirable by an unseen cultural elite which in turn creates a culture of competing in who can appear the most knowledgeable while also trying to avoid the appearance of having interest in certain artists & genres only to impress said elite.
XI. But wait! Our rulers make cool things, aesthetifying cultural revolt. Thus they are not rulers, truly.
XII. Dada is dying, and though God lives we always swear that we’ll get that fucker some day. Hiding in the bushes with shotguns not being able to pull the trigger. Never has it been this important to look good while pushing a rock up a hill.
XIII. We detest cultural hegemonies thinking we are not part of the elite while not realizing that all of the experts love and understand the things we do. People are being paid by the state to do radical and provocative things, getting scholarships and checks from people in power only to somehow criticize the people in power.
XIV. However this does not mean that favouring older cultural hegemonies over the current ones is a struggle. Progress is to be cherished, though criticized.
XV. I’d rather be paid by the governing forces to orchestrate a revolution to please the masses, painting fire on the courtrooms, than idolizing the fascist regimes before it.
XVI. You are not better than the rulers in power for having reactionary views on expression.
XVII. I’ll paint the guillotines in the prettiest colours you’ve seen, produce it in factories and sell it to the highest bidder. When blood is drying, and corpses are rotting I’ll vomit and refuse to clean it, I have butlers for such things.
XVIII. Once again, I do not exist. I am only sitting here, filling every empty book with the worst poetry I can find, ugly art will change the world. Suck it Hegel! There is no purpose to it, there is no pleasing the masses, only ugly, ugly, ugly art.
XIX. Long live degenerate art, the club hits of today will be the show tunes of tomorrow.
Jag är inte värdig degeneration
I. Både rädsla och stolthet talar högt i mitt sinne och ser till att mina händer aldrig gör vad den självutnämnda Guden i mitt huvud säger. Jag gömmer mig och visar vad jag är stolt och skäms över, känner till mina fel, vägrar ändra mig.
II. Det stoppar mig och bryter mig, begränsar mig och dödar mig. Jag tvingar mig själv att göra saker som får andra att tro att jag inte bryr mig.
III. Jag är trött på att ändra färgen på blodet jag blöder på ett sådant sätt att det verkar för andra att jag inte bryr mig om vad de tycker. Att göra sakerna jag vill göra, men att folk tycker att de är för enkla, och därmed bedömer mig som någon som är oärlig, är vad oärlighet verkligen är. Jag är faktiskt ingenting annat än min egen och andras uppfattning om mig. "Jag", utanför det, existerar inte. Det är rättvist att säga att publiken på en musikal består av en större mängd människor än skådespelarna i den, därför är publikens uppfattning närmare verkligheten än skådespelarnas uppfattning. Pjäsen är vad publiken tycker om den, det finns ingen annan sanning.
IV. Jag är inte en del av den befrielse jag idoliserar, jag jobbar emot den.
V. Den här musikalen är formad efter förutspådda recensioner. Jag är ingen, jag skriver vad jag tror att personen jag vill vara skulle skriva. Jag regisserar 100 olika musikaler för 100 olika kritiker, formar och formar mig hela tiden i andras huvud.
VI. Aldrig har jag brytt mig så mycket om att verka som om jag inte bryr mig.
VII. Vi bygger en fotogen utopi omkring oss, vi känner oss inte alls bekväma förrän bitarna på marken har knäckts på mitten.
VIII. Väntar och väntar på att ett ord ska falla från himlen, eftersom jag aldrig skulle kunna vara den jag vill vara, om inte varje enskilt ord anses värdigt av människorna runt omkring mig. För att verkligen uppfylla mig själv kan det vara bättre att inte göra någonting, ingenting alls för nu.
IX. vi gör för att bekämpa förekomsten av regler vi anser vara förtryckande är att skapa mindre samhällen med andra regler.
X. Obegränsad tillgång till nischskapelser gratis kombinerat med sociala medier skapar en miljö där jag känner att allt innehåll jag tycker om speglar min trovärdighet som någon som tycker om konst vilket skapar ett behov av att undertrycka intresset för viss konst som anses oönskad av en osynlig kulturelit som i sin tur skapar en kultur att tävla i vem som kan framstå som mest kunnig samtidigt som man försöker undvika sken av att ha intresse för vissa artister & genrer bara för att imponera på nämnda elit.
XI. Men vänta! Våra härskare gör coola saker, estetifierar kulturuppror. De är alltså inte härskare, verkligen.
XII. Dada är döende, och fastän Gud lever svär vi alltid att vi kommer att få den jäveln en dag. Gömmer sig i buskarna med hagelgevär som inte kan dra avtryckaren. Aldrig har det varit så viktigt att se bra ut när man trycker en sten uppför en kulle.
XIII. Vi avskyr kulturella hegemonier och tror att vi inte är en del av eliten samtidigt som vi inte inser att alla experter älskar och förstår de saker vi gör. Folk får betalt av staten för att göra radikala och provocerande saker, få stipendier och checkar från makthavare bara för att på något sätt kritisera makthavarna.
XIV. Detta betyder dock inte att det är en kamp att gynna äldre kulturella hegemonier framför de nuvarande. Framsteg är att vårda, även om de kritiseras.
XV. Jag skulle hellre få betalt av de styrande krafterna för att iscensätta en revolution för att behaga massorna, måla eld på rättssalarna, än att avguda de fascistiska regimerna före den.
XVI. Du är inte bättre än makthavarna för att ha reaktionära synpunkter på uttryck.
XVII. Jag ska måla giljotinerna i de vackraste färgerna du sett, tillverka dem i fabriker och sälja dem till högstbjudande. När blodet torkar och lik ruttnar så kräks jag och vägrar rengöra det, jag har butlers för sådant.
XVIII. Återigen, jag finns inte. Jag sitter bara här och fyller varje tom bok med den värsta poesi jag kan hitta, ful konst kommer att förändra världen. Sug det Hegel! Det finns inget syfte med det, det finns inget att behaga massorna, bara ful, ful, ful konst.
XIX. Länge leve den degenererade konsten, dagens klubbhits kommer att vara morgondagens showlåtar.
Jag vaknar en morgon och hatar solljuset som kommer genom glaset som en tegelsten Kritik; överdrivet svår, inga svar på vad som är vad, ingen tydlig källkritik, förlitar sig för mycket på förförståelse T-D T-D Inte jättesvår, men texten i sig var inte intressant heller. T-D T-D förförståelse Kritik; överdrivet sår, som skär in i sig självt, kanske någon som dragit in det på sig själv vållande till gängväldet gängvåldet kringlorna samlas runt mig som ett litet gäng barn runt en mycket liten glassbil med guldiga vingar formade av svart vax från rundplatta cheddarostar som masseras med många härskna händer och doppas i de vackraste mjölktänderna som befläckas av sitt inre och kokas i sitt blod (är mjölktändernas blod blod eller mjölk) man kan kärna smör ur mjölktänderna med iskallt vatten och det ilar i skålen jag spottar i skålen alla i detta avantgarde (mjölgänget) har minst fyra mjöltänder som vi drar vår tungor över precis som vissa drar sina tungor över sina barns skolböcker för att trippelkolla så inget blivit specifikt förgiftad på ett fanatiskt sätt om vi skulle följa den modernistiska tolkningen av nationen skulle vi beskriva den transnationella nationen som enbart en konstruktion av elitgrupper, men frågan återkommer: varför fungerar vissa konstruktioner och inte andra? från tidig medeltid fungerade berättelsen om Erik den helige som en sammanhållande statlig ursprungsmyt för svenskar och finnar i det svenska riket för den svenska aristokratin representerade korsfararmyten civilisationens seger över det hedniska och barbariska och den dynastiska statens rätt att expandera territoriellt på den politiska och kulturella grundval som den kristna europeiska gemenskapen representerade som (((((((små) små) små) små) små) små) små) vackra alienerade skolbarn som uppmanar mig att läsa ted kaczynski med en kniv i skolbänken och man kan bära ut allt med en väldigt fin våldsromantik som en kärlek med och/eller våld eller inte vad vet jag jag är inte en expert på varken kärlek eller våld verkligen inte punk//acc punken är den nya accelerationismen accelerationimen är den nya punken den nya punkteringen jag är en åsna och jag har över 75 ägg i kylen och alla äggskal är fyllda med blod det är verkligen fantastiskt wow! there is no such thing as a cultural elite with clean... blood in their veins. And if there is somebody who can speak from the depths of culture... he is completely... impure -Zbigniew PHOENIX, AZ (STANFORD BAPTIST CHURCH/COLUMBUS, OH) December 15, 2017 Listen and watch as the headlines of previous decades come crashing down on a nation gripped by an avalanche of hate, drugs, terrorism, bullying and hate crimes. This hour-long documentary will give you a clear vision of the consequences that come with being apart of a closed and hateful group. Tune in! Fairmount Baptist Church www.fairmountapac.org Columbus, Ohio 184 W. Nationwide Blvd. (614) 442-1262 TRENDING: Lies We Tell Our Children-When The Truth Is Too Hard To Hear – Personal account of a parent's struggle to prevent his child from being "normalized" by being mentally ill through drugs and psychiatry Comments comments About the author aframnews Tags: America the Beautiful, Brian Shultis, Culture, crack, crunk, crowd, Drugs, Drugs and Crack, Gary Owens, humour, lip
