Bukowskipriset

En novell

*DING. DING.*

– Tåget som Ni reser med har avgång på vänster sida i tågets färdriktning. Ja, ni är dessutom i Gävle.

Det är en solig dag helt utan moln. Uttrycket var hyperboliskt eftersom det finns få, få molnstrimlor här och där på den kvava juli-morgonen. Jag hade tagit mig från min bekväma källare i gentrifierade Tensta hela vägen till Gävle för att ta emot detta nya patriarkspris som ges ut av Sveriges mest grabbiga F.D. Svenska Akademi-ledamot som 20 år efter krisen och under den första högerregeringen på 15 år lyckats skapa en separat akademi med drygt 20 miljarder i cirkulation på 8 år. Nästan all finansiering kom från franska diabetiker och alla som fick priset var unga kvinnor.

De hade under en viss tid ett ungdomspris, men på grund av en fixering och besatthet kring en ny litteraturidol (jag menar idol som helgon), som skrev sin första diktsamling helt på hexameter hade gått med i Nationalsocialisternas ungdomstrupp (de moderna scouterna) så hade det kallats för “skamligt” och “någon form av nepotism av proxy med inslag av pedofili.”

Det var struligt där ett tag, men nu är denna unga författare, som knappt är byxmyndig, uppskriven i armén för att kämpa mot Skåneunionisterna nere vid fronten i Åhus.

– Det är lite av ett under att denna tydliga högerpopulistiska rörelse faktiskt har lyckats klara sig trots pedofili, domar och att hela Danmark, samt Malmö istället för att ligga under vatten, nu mera blir det moderna Atlantis. Det var ju där de högerpopulistiska-socialliberala-konservativa-idealisterna startade denna alternativa Svenska Akademien — spelar jag in på min Olympia-diktafon med en överdrivet mikroskopisk, nästan omärkbar mikrofon som sitter diskret i mitt vänstra öra i tågets färdriktning.

Jag går av tåget och lägger märke till avståndet mellan vagnen och plattformen och inbillar mig att det inte finns, fast att det gör det, annars skulle de inte behövt påminna oss om det.

Jag kollar på en skärm framför mig, och den visar tydligt att jag ska till Grand Hotel, ett stenkast från Grand Gävle Station.

Överallt (på ett ställe) ser jag planscher (en) för detta evenemang där jag har vunnit pris för min grov-sexistiska och pornografiska roman, “Vad Bullen ser när Moder Jord stänger dörren”. Jag behöver inte förklara vad den handlar om, eftersom den är så känd. Den slog verkligen igenom bland denna hypermaskulina grupp som har grundat en egen order inom Frimurarna som heter siggisarna. De har mytologiserat konceptet av Sigmahanen och har aspirationer om att världen ska inleda en s.k. “Hard Time” och att de ska bli “Hard Men” i en slags primordial pre-workout-ceremoni med rätt så mycket PWO blandat med schlajf.

Ett av mina ex var medlem i denna sekt och sa att medlemskapsavgiften mest gick till att finansiera kokain och ett dyrt serbiskt träningstillskott för att blanda ut kokainet med. Rätt så ironiskt eftersom att kokain legaliserades så fort Alliansen (som då kallade sig för slipsationisterna då de tyckte att det gick hem hos rödvinsvänstern och de gjorde typ det, på grund av popfasicistifieringen av vänsterkulturen) hade kommit till makten, och inte längre var så dyrt, men de envisades fortfarande att köpa det dyrare, sämre och illegala för att förtrycka arbetarklassen som tvingas sälja det.

Min roman var en tidelagsskildring med starka furrymotiv och som anammades snabbt av ginhögern som bestod av före detta centerpartister som ofta antingen hade erfarenhet eller aktivt deltog i furry-skapet, eller tidelag.

Det fanns inget överskridande mellan dessa två gränser, utan det var en väldigt stor skillnad, endast att de gillade samma politik, och deltog i liknande polemik. Sexet och fetishspelandet var, menar och betonar jag, segregerat från politiken i grund och botten.

Patriarkatet, inspirerade över att denna romantiska roman mellan en hund och sin matte attraherade så många gamla högergubbar bestämde i sitt skrå att under en livestream via twitch, med samarbete av onlyfans att ge mig priset. Deras motivationer samlades i ett öppet brev som de censurerade när de läste upp och sedan publicerade det bakom en betallvägg där man endast kan betala genom att skicka explicita nakenbilder som måste tas motvilligt.

Jag tyckte allt kring detta var bisarrt, men bra. Det krävdes snuskgubbar i litteraturen, det krävdes folk för att utnyttja de riktiga genierna, tänkte jag. Annars får vi inga Dianne Arbus, Sylvia Plath, Joni Mitchell, Patti Smith osv.

Priset var döpt efter Charles Bukowski, som hade blivit populär bland den libertära och folkkära ginhögern efter det att i en uppsats av en litteraturprofessor hade kallat honom för 1900-talets gubbideal. Avhandlingen var rätt dålig, rent utav hemskt. Den innehöll dåliga ogrundade spekulationer kring Bukowski och hade totalt missat det vackra i hans språk utöver de tidsenliga kvinnoskildringarna.

Trots hur tafflig uppsatsen var, så höll jag ändå med huvudresonemanget, men ironin verkar ha gått över hans huvud, någonstans gick allt förlorat. Men Bukowskipriset hette det.

Juniorpriset, som också var prestigefyllt, hade endast gått till unga pojkar och kallades för Ginsberg-priset. Detta fokuserade på krigsromaner skrivna av traumadrabbade barn som akademien tyckte var lättpåverkade för att rekrytera till lilla de små pojkscouterna (den yngsta nasisttruppen), eller Bruna Arméns Lustbevarare, som de också hette (BAL). Deras författarskap var oftast otroligt bra, men tyvärr så dog de flesta i ung ålder på grund av olycksaliga satar som dåligt hanterat gevär, eller fallolyckor i hängande snaror. Då de var en katolsk trupp fanns inte suicid som ett val att klicka i när deras överbefälhavare skulle fylla ut dödsorsaken.

Jag befann mig i Gävle för att ta emot Bukowskipriset för min prisade roman som till och med hade översatts och publicerats på franska i Les Gris, som var en gentlemans-tidning som stöttades av det största Franska flaskvatten-företaget.

Jag knatade iväg från stationen med mina tunga rullväskor. De var en vacker skär rosa och var från Globe Trotter. De var det första jag hade köpt med pengarna jag fick från mitt bokkontrakt. Väskorna var även det enda jag hade köpt eftersom de var så dyra.

Väl vid hotellet så spanar jag in alla feta fläsktroll till gubbar som strosar runt. Alla har skäggstubb och samtliga röker också. Jag har för avsikt att checka in på mitt rum och förbereda mig inför kvällen.

Innan jag hinner checka in möts jag direkt av en av ledamöterna i Patriarkatet som lyser upp med ett sånt starkt leende och häver ur sig, med en kraftig rökrosse och malörtsandedräkt:

–Åh vad trevligt att få se den vackra talangen så tidigt!

Denna man är Georgios Christidou. Han har ett starkt grekiskt påbrå och är en av de äldsta sittande männen i Patriarkatet.

– Ja, du ska veta, när jag fick ett ex av romanen, så började det verkligen vattnas i munnen. Jag blev helt tagen. Jag är ju själv naturligtvis en stor beundrar av din prosa och läsandet av det har gett mig flera, långa stunder av vacker självbefläckelse.

Jag tackar artigt för hans vidriga kommentarer och lyckas till slut att ta mig till mitt rum och somnar direkt.

När jag vaknar så är det bara två timmar kvar till prisutdelningen och jag sätter på mig men halv-blottande klänning gjord i plisserat crêpetyg. Den är från en Österrikisk designer och är ett tydligt plagiat på en Japansk mans design, den hade varit oerhört dyr. Men jag hade spillt kaffe på den i smyg i butiken och framhävt fläcken när jag skulle betala, så jag fick den till ett starkt nedsatt pris.

Jag sitter och stirrar i spegeln medan jag sminkar mitt beniga ansikte och kontemplerar exakt hur lite smink jag bör sätta på. Dessa gubbar är av typen då de hatar sminkade kvinnor, men ändå inte vill se en osminkad. De förstår helt enkelt inte hur lätt smink fungerar. Därför sätter jag endast på tillräckligt för att gömma mina porer, men inte så överdådigt så att mina påsar under ögonen raderas. De måste blottas helt.

Tablåerna har målat mig som en amfetaminmissbrukare. Detta är sant, tänker jag samtidigt som jag häller upp ungefär ett gram av en utbankad lina, som jag snortar upp med en tredjedels sugrör från McDonalds.

Nu har jag förat och gjort mig ännu vackrare och ska delta i själva prisutdelningen.

Jag sitter bredvid Georgios, tillsammans med en till av ledamöterna i patriarkatet. De håller på att fortsätta babbla om alla förlorade kulturmecenater som hade strukit med i år, samt antastade före-detta författare som stupat i skyttegravarna efter det att skyttegravskrigs-renässansen slog igenom på riktigt under mitten av 2030-talet.

Vibben är helt okej, och jag kunde under kvällens gång beskåda flera fall av antastande.

– Äntligen, kultur på riktigt.

Tänker jag för mig själv.

Vi munnar champagnen som konstant mynnar ut ur de stora magnumflaskorna som försiktigt lutas över glasen och som konstant fyller glasen för mycket. Bubblorna sprätter upp i ansiktet på mig och doften av jäst fastnar i mina näshår.

Jag är näst på tur att få priset i den skönlitterärar kategorin och jag känner hur champagnen snabbt gör mig berusad, trots amfetaminet.

Jag väljer att ta mitt glas med upp och ställer mig på scenen.

Folket applåderar och jag ler utan att visa tänderna så den mansdominerade sfären inte ska bli rädd för att jag visar några skräckinjagande tecken av fasa eller självständighet.

“Ja, att även min bok skulle vinna pris, det utgår man ifrån, åtminstone på något plan, men att det skulle vara en sån här fin utdelning, och en sådan stor fest. Det trodde jag faktiskt inte. Jag vill tacka mig, tacka Gud och tacka fadern.”

Publiken tystnar sitt jubel och verkar ringa förvånade.

En man ställer sig upp och skriker.

- SJÄLVGODHETEN ÄR FÖRBRYLLANDE OCH FÖRNEDRANDE. DU SKALL UNDERKASTA DIG OSS!

När mannen gör detta så hör man en extrem smäll. Rummet skakar och ett flertal champagneglas går i kras.

Feststämningen övergår i kaos och folk börjar bröla och puttar omkull varandra för att springa mot nödutgångarna. Själv är jag tillräckligt berusad för att finna denna tillställning ytterst underhållande. Jag håller upp mitt glas som en imaginär skål och tar min bukett, min falliska trofé och min check på fyrtiotusen kronor och går upp på mitt rum.

Tydligen lyckades jag missa att en systersekt till den Svenska Röda Armé Faktionen, som jag själv tillhört i yngre dagar, hade planerat ett dåd den dagen.

Själv låg jag uppe hela natten lätt skakandes (från amfetaminet) och kollade medan dödstalen steg och steg hela natten. Skottskador från skottsalvor, död från fragment, död från chock av avskurna kön; listan fortsatt in absurdum. Så det kan gå, verkligen, så kan det gå.

Makalöst nog så blev ingen i truppen gripen, och den ökända akademin som tilldelat detta pretentiösa pris i år var nu antingen döda, könlösa eller funktionsnedsatta. Det skulle jag inte veta då, men dessa skulle i slutändan ta livet av sig på grund av att deras egna tro på en slags övermänslikghet inte matchade med deras variationer. Själv skulle jag kunna fortsätta att lura liknande falanger på pengar, och stödja kampen inifrån, helt utan misstankar.

Bukowskipriset var snart ett minne blott, krigsfronten i Åhus fortsatte, och jag blev lite, lite rikare för varje ny roman.