Det faller sig naturligt
en kärleksnovell
Fråga inte om den är fiktiv eller biografisk, prosa eller lyrik, uppriktig eller ironisk. Detta är falska dikotomier.
Den är inte fiktiv, inte autofiktiv och inte heller biografisk. Det är en novell, punto basta - capisce?
Jag vill läsa den här dialogen. Jag vill kunna se dina ord nedskrivna framför mig på ett ark, sluta viska dem i mitt öra. Jag vill ha ett protokoll. Jag vill ha kontroll. Jag vill etsa in dig i min bröstkorg, jag vill ha bevis. Det faller sig kanske naturligt för dig att stöna när du vaknar, att ljuga för mig när jag skakar. Att glömma allting efter varje helg och gå förbi mig med samma obryddhet som jag går förbi dig med. Jag vill ha ett protokoll för jag kanske minns fel, eller så betyder ord ingenting för dig, eller så har jag bara inte förstått leken vi leker. Det känns som om ingen förklarat reglerna för mig, men om ni leker så medför leken en väldigt stor risk. Ni kan krossa människor med era läppar men ni förstår inte det. Socialt självmord eller kärlekens samtal more like socialt självmord ÄR kärlekens samtal. Ni borde läsa “Kärlekens samtal” av Roland Barthes eller “Eroticism” av Georges Bataille. Jag hatar att jag tänker i referenser till böcker. Jag hatar mig själv. Allt jag gör, gör jag med mening sa Elis, Det gör inte saken bättre, sa kritikern.
Mina fingrar darrar över skärmen och trycker mot bokstäver och det faller sig naturligt för mig att rakryggat skriva till dig. Jag har nu förjänat att göra det utan större eftertanke, skam eller oro. Gårdagens händelser är trots allt bevis för att jag inte inbillar mig saker, att du inte endast tycker synd om mig eller pratar med mig på grund av ensam desperation. Jag är inte äcklig, inte så fruktansvärt äcklig i alla fall. Jag går att vidröra utan någon alltför stor skam, så icke-äcklig är jag. Vad gör du? Romantiken avbryts av en manlig röst. Jag skakar i köket. Jag skakar i köket, Alex, vafan gör du? Det faller sig naturligt för mig att le på bilden jag skickar till dig, skamlöst visar jag känslor, som en såndär tönt som är kär och som har uppriktiga känslor. Det känns bra att känna sig ren. Att liksom känna någonting utan ett behov att bevisa sin obryddhet med skratt eller ironi, att uppriktigt le eftersom man är uppriktigt glad. Det faller sig naturligt att skriva till dig, sådär gulligt, sådär fint, och det faller sig naturligt att inte ha ångest efter, att bara lämna telefonen utan att öppna den en gång i kvarten. Du gav världen en rosa slöja och den dödar all oro. Jag känner fortfarande din sammet mot mina fingrar och ditt hår i min mun. I någon sekund var vi ett. Som ett etablerat par, vi pratade med folk samtidigt som vi höll varandra i hand och mötte varandras blickar när vi båda hörde att någon sa något dumt. I någon sekund var vi en entitet, uppgjord av två fullständigt autonoma entiteter som lutade sig mot varandras axlar i en soffa. Jag hoppas det inte är en lek, för jag kan ju inte reglerna, och då vinner du.
Kaffet rinner upp ur Mokabryggarens skorsten som tjock, svart olja ur en oljepump. Glug glug glug. Så låter det inte, men det känns så. Kaffet känns så när det rinner ner och täcker kannans silvriga väggar. Bränt luktar det. Jag skakar för dig. Den första romantiska timmen av en bakfylla där man skjuts upp av panikångest ur sin säng och ler av kärlek och känner sig som en rufsig Beatnikpoet tar snart slut. Det vet jag. Då kommer en hel dag av stirra-in-i-väggen-och-kanske-gå-på-promenad-bakfylla. Titta-på-dålig-serie-bakfylla. Äta-en-gång-i-timmen-bakfylla. Efter igår har jag råd att glömma dig en dag, jag kan fullt ut vara ledig från oron, jag har blivit bekräftad och friheten har kysst mig - jag kan göra vad jag vill.
Would I embarass myself for love? I do it everyday.
Jag älskar när du går förbi mig utan att vi ens ser på varandra. Jag älskar hur vi raderat varandras minnen. Jag älskar hur rädda vi är för sanningen. I kön till lunchen stod du framför mig och mitt hjärtade bultade så hårt att min bröstkorg nästan sprack. Vi har inte ens sett varandra i ögonen sedan imorse och jag måste få det bekräftat om du hatar mig eller inte. Såsom jag ser det, brukar det betyda någonting ifall man ser in djupt i någons ögon och säger att man är jättekär i personen. Det brukar liksom vara något man uppföljer, reagerar på, talar om, gör något åt. Man kan kyssa någon bara för att det är kul men dem orden brukar - enligt mig - betyda någonting mer. Men vad vet jag, jag missade ju briefingen när vi gick igenom reglerna till den här leken. Din nacke stirrar in i mina ögon och din mun suckar starkt. “Det är slut på kaffe, jag orkar inte” , “Inget kaffe? Då får man väl ta livet av sig” lyckas jag hosta fram. Du fattar inte skämtet. Ingen fattar skämtet. Bra. Skoj, Kul. Eller, jag vet ju inte ifall du fattar skämtet eftersom du är helt tyst. Lovisa hade fattat skämtet. Jag är dock inte det minsta förälskad i Lovisa, och hon är säkert lesbisk. Två veckor sedan hade du vänt dig om och skrattat frågandes åt mig, sådär som man skrattar åt absurda ting. Du hade bett mig förklara, jag hade förklarat och du hade himlat med ögonen. Jag hade tyckt att det var gulligt att du tyckte jag var ett jobbigt och pretentiöst äckel. Jag var det ibland, svårt att rå för. Skäms gör jag absolut. Två veckor sedan hade den lilla repliken bakom din rygg lett till ett samtal som sträckt sig över hela dagen, nu vänder du dig inte om. Jag älskar att glömma. Det faller sig naturligt att härmed låta kroppen och sinnet inleda den fasen vid namn ångest. Motsatsen till det som bekräftades i lördags har nu bekräftats. Du kanske bara inte hörde? Nej du har nonchalerat mig hela dagen. Ångrar du dig? Gjorde jag något fel? Vi pratade dagen efter och sa jätteäckliga saker (känslomässigt äckliga, inte kroppsligt) till varandra och vi konstaterade att den förälskelse vi uttryckt i en trappuppgång till varandra var en konsekvens av våra ärliga känslor och inte berusning. Gulligt.
Krossa mig, baby. Gör det hårdare. Låt din frånvarande blick känslomässigt fucking döda mig, älskling. Kasta ner mig på marken och spotta i min mun, baby. Få mig att bli det lyckligaste jag varit någonsin och stryp sedan den känslan. Stryp allt. Är man med i leken får man leken tåla,
baby.
The love I sell you in the evening by the morning won’t exist
Tystnaden fortsätter. Den är konstant. Det finns små smulor av hopp och jag äter dem som limpor. Om jag vänjer mig vid din nonchalans? Nej, hjärtat slår snabbare och snabbare för varje dag. Illamåendet accelererar. Hade du varit en så kallad “tindertjej” hade du varit enklare att glömma - då jag hade sluppit se dig varje dag. Älskvärt. Jag såg en serie på HBO där ett par var så fruktansvärt kära i varandra och blev det snabbt - sådär ungdomligt, passionerat och irrationellt. Kvinnan i förhållandet hade aldrig någonsin upplevt en såpass stark känsla. Det föll sig naturligt för henne att vilja spendera resten av sitt liv med denna man. Hon såg på sin vännina och sade “Jag hoppas innerligt att du får uppleva den här känslan någon gång”. Ren förälskelse - stark och helst inte sådär vuxendejting-logisk (han måste ha jobb och ekonomisk stabilitet och värderingar etc…) är en obehagligt stark känsla om den besvaras. Mannen och kvinnan flyttade ihop, de var verkligen jättegulliga tillsammans, och sedan flyttade dem isär efter 22 dagar. Jag hade dödat för en 22 dagar lång ömsesididgt kärleksfull relation med dig.
Love is often nothing but a favorable exchange
Förlåt, säger du. Du fick panik. Jag är inte arg, det tjänar inget till. Jag har nog aldrig tyckt om någon så mycket som du och det finns ingen mening i att låta dig krossas i mitt huvud på grund av några veckors tystnad. I meddelandet du skickade beskrev du det dock som om jag var ett engångsligg, eller som om vi hånglat på en fest och jag efteråt grät till dig för du inte ville gifta dig med mig. Vi var väldigt nära vänner väldigt länge. Vi rökte ensamma på fester och vi drev om dina ytliga tjejkompisar och mina helt idiotiska killkompisar. Vi förklarade helt onödiga men intressanta fenomen för varandra och kunde varandras livssituationer utantill. Du såg mig i ögonen, du sa att du var kär till mina ögon. Jättekär, till och med om det gör någon skillnad. Troligtvis inte. Men även ljus som ser ut som att dem brinner långsamt kan släckas snabbt, eller något, jag vet inte, jag är dålig på metaforer. En friendzone hade varit fantastisk om vi fortsatte att faktiskt bete oss som vänner. Jag vet inte, vännen. Det kanske faller sig naturligt för dig att inte våga eller vilja prata med mig. Jag klandrar dig inte. Jag vet inte.
Nu har den sista droppen fallit, sista stjärnan sprängts, sista korken dragits ur flaskhalsen, sista blodet torkats bort, sista hunden dött, Ernst Kirschsteiger har bakat sin sista paj, sista kon välts, sista myggan kvävts, Camus har druckit sin sista kopp kaffe. Ett djupt andetag; framåt! Och tillbaka till den gråa världen.
Inget av det jag gör, gör jag med mening, människan är högst irrationell. Kärleken övervinner (nästan) allt. Nästan ingenting.