dikt jag publicerade i Vollerwiek att vara ovetande för ganska länge sen
någon tecknar det förvrängt främmande runt krigsmaskinens kladdiga lilla mun jag ligger i en säng som sjunker med mjölk som rinner ur mina ögon flaskan med tändvätska placerar jag mellan två ben larmet ringer larmet ringer jag måste dra upp mig själv en arm i taget från ett lakan runt mina ben jag går till skolan helt ensam han såg väldigt dansk ut när han frågade om jag läst dölöös (deluuuz) och jag såg väldigt finsk ut när jag ljög honom rakt upp i näsan varför slutade vi sno varandras näsor? låta de förvandlas till tummar mitt i handsvettet? du ärliga förrädare jag sträcker mig fram, intimt vår andning möts, läpparna stirrar mot varann jag smeker ditt ansikte och tar din näsa du skriker tårar och spott rakt i mitt ansikte du ser inte att det bara är ett finger mellan fingrar som smeks som fingrar inget blod rinner och koagulerar på läppen (koka blodet, mannen)