Du ska inte tvinga kvinnor att läsa kvinnolitteratur. Det blir bara mansplaining.
En slags recension av En dag i öknen av Anna Axfors.
I början av Postpunkshösten så vinade jag tillsammans med min vän vid samma namn. Vi satt och diskuterade Tove Ditlevsens bok “Gift”. Det är en plågoroman, helt självbiografisk i sin grund. Anledningen till detta konversationstema var att vi båda hade insett hopplösheten i många unga mäns försök till att förstå litteraturen. Tidigare samma dag hade jag cyklat förbi två unga pojkar i målbrottet som diskuterade om en tjej som den blonda av de två var intresserad av.
Hans brunetta vän hade sagt att eftersom hon är högst intellektuell kommer de att passa väl för “Mannen du läser klassikerna.“
Detta oroade mig för att det är få som blir så tafatta, aspiga och sexistiska som de pojkar och män som läser klassikerna (INDIREKT OCH DIREKT).
Att ha en Proustperiod eller Dostojevskijdag är exakt som att onanera och slökolla YouTube. Det kommer vara underbart, det kommer kännas skönt, men ifall vi talar om förhållanden i sig så kommer du inte få någon utveckling i dina relationer.
Nej, det som krävs är att du ska läsa böcker om lidandet, särskilt den aspekten i kvinnligt lidande, särskilt 50-talets romaner skrivna om den “fria“ kvinnan, som inte var fri utan var förtryckt av en slags patriarkal överliggande psykos, är vad små pojkar ska läsa för att bli män.
Vid 14 års ålder, under en grov hikikomori-period läste jag Sylvia Plaths “The Bell Jar“. Denna roman streckläste jag två gånger på rak, tanig blek arm och äcklades till empati.
Detta gav mig för första gången en djupare förståelse för det andra könet på ett sätt som lyckades att befria mig från en tid av missförstånd för allt det rosa.
Det var även enda gången jag upplevt könsdysfori.
Anna Axfors roman är en extremt bra förlossningsroman. Den är kleinblå och erinrade tankar av body-horror i särskilda delar.
Aldrig har jag funnit ett barn så skräckinjagande, aldrig har jag älskat tanken av att ta sig in i något oväntat på det sättet, aldrig vill jag skaffa barn, rent hyperboliskt naturligtvis.
Barnafödsel var lömskt och giftigt förut, som Ditlevsen förklarar är det en slags parasit. Det är svårt att älska en parasit, men det är omöjligt att hata den.
Det som utforskas i Axfors roman, den moderna barnafödseln som är en främmande, vitt, utfryst och tumultuarisk händelse är genial för framtida fadrar att läsa och inse hur förödande ens säd är.
Som man glömmer en lätt bort hur frätande och skadande ens egna kön är, och genom sex blir vågen alltid ojämn mot kvinnan i varje höftrörelse.
Detta är en självklarhet, och mannens minimala biroll i “En dag i öknen” är exemplarisk i obetydelseheten som vi spelar i barnafödseln.
Vi är aldrig gravida tillsammans, och vi kan aldrig ha sympati i barnabärandet eller födseln, en riktig man kan endast ha empati. Om en pojke påstår att de kan så ljuger han.
Det jag vill komma fram till, som en slags sammanfattning är att: för varje tegelsten runklitteratur som unga pojkar läser så ska du plåga dig själv och bygga din empati med utplånande romaner om det andra könets själ. Den kommer förmodligen vara bättre och du kommer minnas den bättre än snuttefiltar av Marquez, Gogol, Göethe, Strindberg,
Det andra jag vill säga är att du ska aldrig rekomendera någon av dessa böcker till en kvinna. I nästan alla fall kommer de antingen:
Ha läst den eller
Inte ha läst den, men redan vara medveten om vartenda ord och betydelse på någon fundamental nivå.
Det blir den värsta typen av poserande feminism, och du ser ut som ett fån.
Anna Axfors roman “En dag i öknen“ är utgiven på Ellerströms förlag och finns att köpa i alla riktiga bokhandlar.