En parafras på para-knas

Det var fortfarande ljust när jag hörde om kärleken.

Det finns mängder kostymklädda män,

alltså helvetets KK som tar “kärlek“ i mun

men som bara lyckas ta den i munnen.

Det som etsas här är på riktigt.

Springer runt blottad i mitt egna hem, så svinigt

det är grisigt,

ergo franskan,

det är aska över hela golvet.

Någonting lyser upp min våldsbejakande Manhattan.

Big shouts Kjellner.

Trotsat agg mot Manhattan, men älskade Manhattan.

Ungdomen älskar mig,

det finns en ung vuxen

ungvuxen

young adult, alltså

hon för sig som en förfrusen kvinna

med hjärta av magma,

och det är kärlek.

Jag och min konfidant har båda funnit det

efter att vi tappat det

funnit det, tappat det

ad nauseum.

Det kommer fortfarande vara märken längs ryggen.

Det är fäblessen illustrerad som en parasit.

Men doften är kvar.

Det är kärlek ännu.

Den är ny.

Det är älskat,

bäbisennui.

Puss, puss

Pusjkin.

Autism och Goodbye Lenin-planscher,

i hela flickrummet.

Det smutsar inte ner,

det är bara en obekväm gest.

Våldgäspar mitt i samtalet,

tröttheten blir halsknop i spaljén,

min infinite jest.