Ett hyllningstal till Ali Alonzo

Detta skulle ha framförts på plats, men jag är på tok för utmattad för fest idag. (Red. anm.)

När du somnade första gången på min sekelskiftessoffa, efter det att vi delat på ca. tre flaskor vin, jag vet inte — det är svårt att beräkna, det var en magnumflaska Chateau de Seguin, mitt standard Bourdeaux. Du vet vilket det är, jag ger det ofta till dig. Men skitsamma.

Du skulle bara lägga dig ner lite snabbt, medan vi samtliga gick för att köpa kvintessentiella ting och strösaker på den ICAn som har öppet senast, och som även ligger närmast mig. Jag baxade en lampa till min cykel, för att undvika böter då också.

Ali, du säger alltid att du bara ska lägga dig ner en liten stund, men du har somnat flera gånger när vi har tillbringat kvällar tillsammans än vad jag har oskadliggjort fåglar som fångats i råttfällor.

När vi återkom så låg du helt utslagen i min soffa, som var lite, bara lite för kort för din långa figur, och du sov. Tungt — du somnade redan klockan nio på kvällen och det vackra i det var att du reflekterade din ålder så väl.

Trots dina bravader, allt ditt ströjobb och vårat intågande i klägget, som vi slängs runt lite lätt äcklade i då, och, då, så var det så perfekt att den yngsta somnade först på 9/11-temamiddagen vi hade.

Nu när du vunnit det ärorikaste priset som klägget har att erbjuda din unga ålder så vill jag tillbringa denna skål— nej, jag tillbringar hela flaskan till dig. Du brinner varmt i mitt hjärta för evigt, för övrigt, för alltid.

Jag älskar dig, käre vän.