GÄSTSKRIFBENT: Viktor Ankréus

En novell.

Någon form av naturlig, vibeig konstpaus skedde, men vi glömde inte våra läsare. Vi introducerar på BABO konstnären Viktor Ankreus. Han är målare, regissör och är baserad vid de analogas sista kulle att dö på.

Vid en förbarmande flod mellan himmel och helvete. I ett regnigt marsväder. Mozart, Bach och the Sisters Brothers. Vi drack och bach plockade fram en aluminiumform från en gammal engångsgrill. Jag visste vad som var på tankarna och stack genast mot ströms. Sedan det blivit förbjudet att fynda guld har jag jämt och ständigt dragits in i det av mina polare. På min väg kunde jag höra den ängsliga visslan tjuta. Tjugo över sju sitter jag gömd i en varm buske och vagnen kommer travandes längs den dammiga grusvägen. Och vore det inte min tur att Mozart fick syn på min guldlock resa sig över busken. Jag kunde inte resa mig upp och springa då mina skor var fyllda med helvetes tunga guldklimpar. Jo jag kunde inte hålla mig när jag uppför floden såg dem väntades på någon eller något. Guldväktaren grep mig och tömmer mina skor.

Jag, Mozart och Bach sa ingenting under resan i vagnen, bara bytte några snabba blickar. Tystnaden bröts när Bach ropar “var är bröderna?” De hade flytt när de stannade för att gripa mig. Väktarna skickar iväg en ensam häst med en beväpnad riddare. Två timmar senare kommer han tillbaka med bröderna hängandes döda från hästen. Jag, Mozart och Bach hade kommit överens igen.

-“öj! slå på radion!” ropar Mozart till Vakten. Inget svar. Vi hade fem timmar kvar. Lägligt nog tog Bach fram en gullysande glasflaska. “Drick av det här, det kommer göra resan uthärdlig”. Vi drack men som den klanten som jag alltid har varit glömde jag att jag precis inhalerat min lungmedicin som inte ens får blandas med vatten. Efter 15 minuter var jag på perrongen med min dotter och fyra hundra dollar i fickan. Snabbtåget till S:t Petersburg rullar in och jag känner en brist på att veta vart vi skulle, men barnen var det inget fel på.

Jag slog på TV:n och det var en sån där Jazzkonsert de brukar visa på 2:an. Jag hade lätt att dansa med kvinnorna och vädret dög inte. Jag inser då att jag kallblodigt mördat en man i skogen, löven var i ögonen och jag svettades så, avtryckaren måste löst av sig själv. Jag försökte övertyga honom att jag kan fixa pengarna, att jag precis vunnit fem storlopp på raken då min brorson är jockey. Jag snubblade över mina skor mitt i meningen och föll ner i lerpölen som alltid bildas utanför kyrkporten på hösten. För att inte göra bort mig berättade jag för biskopen hur negativ satan är. Han höll inte med och spände mina smalben runt en lyktstolpe.

Den kalla vinden från fläkten höll mig vaken men om jag skulle stänga av den skulle det bli för varmt. Jag rullade över till min fru men där låg bara en av de döda bröderna. Jag är i en fängelsecell och jag ser mig omkring. Mozart pressar sitt ansikte mot gallret som separerar våra celler och skrattar åt mig. Han tyckte det var underhållande att kolla på mig.

En tyst vakt kom och låste upp min cell och bad mig följa henne. Hon informerade mig om den stora artikeln i dagens upplaga av tidskriften Vakttornet. Hon berättade att de försökte täcka upp mordet på bröderna och att jag kan få bli en fri man om jag håller det hemligt. Jag gick med på det, jag hade ändå bara lärt känna bröderna här om dagen så jag kunde inte riktigt råka spilla någon information. När jag klev ut ur stationen var natten svart och blå. Jag ser då en vagn komma inrullandes, och bakom en häst med två lik släpandes efter. De lastade av tre brottslingar som de arresterat. Mozart, Bach och mig själv. Efter en kort minneslucka är min hals låst i en giljotin. Efter det kom en betydligt längre minneslucka, inte lika blå som natten.

Som en följetång: Det går att beskåda Herr Ankréus konstnärsskap på @viktorankreus.