GUD, GUD, GUD. JAG LÄMNAR MILANO. GUD, GUD, GUD.

Vykort till er som inte får de.

<3<3<3<3<3

Min chef sa att varje nedsparkad fascist innebar lönehöjning.
Går i Stockholmstempo längs urbana gator
de speglar en suveränitet som befriar mig
ifrån att tänka på oviktiga ennui
Isolerar med kupoler
för mitt blod forsar rött
deras forsar blå-brunt 
en hemsk färgkombination
brunt är ju det sista man kan blanda
en slags slaskfärg
Allting mynnar ut i det bruna
som jag ändå tror att du alltid avskydde
ingenting kan befria en från den känslan
som förbannelsens tabula rasa
galla ur säck dag in dag ut

Urval av alltet från alstret

De stirrar och jag äter ur deras hand för jag är ju ett barn nu, ett barn här. 
Smygröker och känner mig som ett foster ett barn ett fosterbarn
oskyldigt natalt
Anti-natalismen stirrar på mig äcklad och 
jag måste ju ändå förklara, förföra den med
Han är ju min närmsta konfidant och
bergen så blanka så nära
förstår jag att ett barn Inte kan göra såhär
bit i mig lite bättre
Älskar dig trots detta

Vi vill alla vara honom.