Kapitalismen och kulturen
Någonting har hänt med konsten. Med kulturen. Det märks på biografer, på Spotify och i de urbana Netflixgrottornas ensamhet. Allt är en vara. All konst är en vara. Inga yttringar kan existera tillräckligt länge utan att de steriliseras, och de steriliseras snabbt och säljs vidare till högstbjudande ledsen ungdom. Detta är en historia vi sett många gånger om, finns det en vara bildas det alltid en hunger, en skrikande, avgrundsdjup hunger; profithungern. Profithungern slukar allt som vi håller kärt, och inget lyckas mätta den mer än antikapitalism. River Banksy sönder sin tavla på en auktion som en kritik av konstens kommodifiering så blir de sönderslitna pappersbitarna dyrare än originalverket, och säljs vidare.
(MER PROFIT! MER PROFIT! MER PROFIT!)
Inom filosofin och poesin, främst den tyska, och senare inom populärlitteraturen delas ofta de konstnärliga viljorna och drifterna upp i två tendenser; det apolloniska och det dionysiska. För att sammanfatta dessa konstnärliga drifter så representerar Apollo konstens akademiska sida, det sterila, “vackra”, väl uttänkta och skickliga medans Dionysos representerar konstens subversiva ådra, det romantiska, vilda, upproriska eller fria. Denna dikotomi har länge varit mycket relevant inom kulturhistorien, det har alltid funnits borgerlig apollonisk konst kontra fri och subversiv dionysisk konst. Detta blir som tydligast t.ex. i filmen Amadeus där konflikten mellan den mycket musikaliskt lärda tonsättaren Antonio Salieri och det “vilda konstnärliga geniet” Mozart tydliggör hur dessa två ådror alltid varit närvarande inom kulturuttryck.
Dock så har denna dikotomi dött. Storkapitalet är en än gång bödeln, som inte bara slaktat den proletära kulturen, men även den borgerliga. Borgarklassen gör inte längre konst för sig själva, de har skapat en tredje kategori; den hyperkommersiella konsten. Den hyperkommersiella konsten är inte på något sätt borgerlig i sin natur, även om den självklart finansieras av borgarklassen, utan den är gjord för att vanliga arbetarfamiljer ska konsumera den. Den finns till för att underhålla, hålla folket i schack och upprätthålla den nyliberala hegemonin. Konsten som finansieras och produceras av borgarklassen är simpel, dekadent, meningslös och pseudodionysisk. Den borgerliga kulturen finns inte längre, den har blivit en perversion av sig själv. Storkapitalet gör Avengers, hur fan skapar man en motkultur mot Avengers? Att kritisera Wagner kulturellt var enkelt, för att han var reaktionär i sin natur, men att skapa en motkultur underifrån mot Avengers är omöjligt för att typ var tredje arbetare älskar Avengers. Antonio Gramsci må ha dött 1937, men hans ideer har aldrig varit så relevanta som nu, inte ens hans kunde förutspå hur Hollywoods bländande ljus blivit den tydligaste manifesteringen av kulturell hegemoni någonsin, det dränker all vardaglig diskurs, det begränsar allt politiskt tänkande och formar oss sakta - film efter film.
Så, hur ser den konsten som skapas “underifrån” ut då? Vad gör ungarna på konstfack? Tyvärr verkar det som om dem i något halvtappert försök till att motsätta sig mainstreamkulturen faller in i den apolloniska fällan. Det är konstnärerna som försöker undergräva det kapitalistiska uttrycket som faller in i fällan om “konstens värde” och den “sanna” eller “falska” konsten. Konstnärer som försöker fly från det kommersiella gör konst för endast sig själva och sina kollegor. Ingen utanför de rödvinsdränkta suckarna på någon jävla vernissage där folk drar efter att de tagit en cool bild bryr sig, inte en enda vanlig människa bryr sig. Kulturen blir som ljudet från det fallande trädet i skogen som ingen hör, man kan nästan ifrågasätta det kulturuttryckets existens. Vi säljer inte trams till massorna! Vi säljer dyrt trams till andra konstfackelever! (vi är som en följd av detta bättre än alla andra).
Sann dionysisk konst är näst intill omöjlig att hitta då den aldrig stannar på samma plats. Den blommar ut i ungdomlighet, ilska och en avsmak mot världens och kulturens nuvarande tillstånd. Etablerade konstnärer tycker ofta att detta uttryck är barnsligt, aggressivt eller absurt, och det är just då det lyckas med sin uppgift. Självklart finns detta uttryck och som socialister är det vår uppgift att hålla det levande inte bara för att skapa motkultur mot de borgerliga “idealen” utan mot hela det kommersiella maskineriet. Det är vår uppgift att främja det opretentiösa, unga, förlåtande, äckliga och arga. Det är en reaktionär impuls att tro att man kan motsätta sig det kommersiella jippot genom att göra “riktig” konst som ingen förstår, att det är snobberiet och det akademiska som på djupet skapar bra kultur - newsflash, det är det inte.
“Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som skall uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet.”
- Karl Marx, Tyska Ideologin, Band 1 A1.
Konsten ska med all sin makt upphäva det nuvarande tillståndet, om ens bara under en svettig sekund framför en scen på en ungdomsgård, eller medans man läser en dikt i en zine, det är så motkultur skapas.