kort hår och målade naglar.

“Tjej eller gay?!” utbrast hon. Hennes armar ryckte i takt med hunden Och framför henne hängde två fladdrande tygpåsar. En var rosa och en var svart.

“Tjej!” utbrast jag tillbaka, nästan panikartat. Hon sträckte mig den rosa tygkassen. Det var som en fruktansvärt antiklimaktisk scen ur The Matrix. Den svarta tygkassen var från Stockholm Pride, den var förvånansvärt tråkig och färglös för att vara från från Stockholm Pride. Alexandra hade troligtvis fått den när hon jobbat där. Hon jobbade i kinkhörnan varje år med att piska folk. Jag hade aldrig kunnat hälsa på henne i kinkhörnan för att jag varit under arton men jag hade kunnat få gå före i kön och komma in gratis på Pride-event. Ofta tog Alexandra rökpaus och drog in mig via någon bakväg, sen fick jag stå och vänta helt själv bland skrikiga heterotjejer och twinks medans mina kompisar köade. Det var svårt att föreställa sig sin syster piska folk i kinkhörnan. Det är en aktivitet jag inte rekommenderar.

Jag tog den rosa tygkassen och Alexandra gungade fram och tillbaka samtidigt som Lola, hennes hund, försökte hälsa på mig. Jag hälsade tillbaka och Lola slickade mina anklar, trots att hennes mun näst intill aldrig rengörs och typ dras längs med asfalten med en försmak för urin och lik kändes det alltid som om hundars tungor tvättade mig. Lola tvättade mina anklar. "Här”, Alexandra drog ur en borrmaskin ur gay-påsen med smattrande gula naglar och lade den i tjej-påsen. Jag hade valt fel påse. “Det är viktigt att man ger bort och byter tygkassar med varann, det är så man får nya tygkassar. Pappa gav mig en påse från facket när jag skulle få hundmat, nu får han en rosa tillbaka”. Jag tittade ner i marken och nickade instämmande. Hon tog upp en cigarett med sin nu fria hand. Hon tände den. Jag sa hejdå med en tillgjord nästan gullig röst. Vi kramades, jag hade ingen energi för att försöka vara mer entusiastisk varken i dialog eller mitt uttryck av broderlig kärlek. Jag försökte föreställa mig henne piska någon men allt jag kunde se var när Alexandra grät på mitt vardagsrumsgolv. Ingen ger min pappa ångest som Alexandra ger min pappa ångest. Ingen ger mig kärlek såsom Alexandra ger mig kärlek. Alexandra ger mig alltid nagellack på min födelsedag, jag tror kanske Alexandra tror att jag är gay. Det hade varit konstigt men kul. Och kanske inte helt fel. Jag vet inte.

Pappa är känslomässig, men kolerisk och envist aggressivt maskulin vid stress. Han är socialist, men romantiserar USA och hårt arbete ibland. Han lärde mig att det var viktigt att prata om känslor, han gråter ofta framför mig och har oroväckande många tips kring hur man hanterar panikångest han kan ge mig. Hjärtmedicinen han tar får honom att bli grovt självmordsbenägen, han tar den högsta dosen av sin hjärtmedicin som går att ta i Sverige. Min pappa är vegan för att försöka få bättre blodvärden, men han kommer troligtvis dö i förtid ändå. Jag och min syster vet att vår pappas sjukdom är ärftlig, vi vet att alla unga män i släkten som dött av den kedjerökt stora delar av sina liv, och att nikotin bara försämrar kärlhälsa. Min pappa rökte två paket Marlboro röda om dagen tills att jag föddes. Han rökte aldrig framför mig vad jag kan minnas. Jag röker ändå, det finna ingen poäng i att sluta röka framför barn.

När jag läste Leave Society av Tao Lin var det stora delar av boken som endast var tillägnade åt att beskriva hur ondskefullt det var att man skrev ut en medicin vars sidoeffekter var depression och självmordsbenägenhet. Tao försökte övertala sin pappa att sluta ta medicinen, jag visade min pappa listan över alla hemska sidoeffekter och han bara nickade instämmande.

“jag vet, skickar du medicinburken och ett glas vatten?”