Novel-essä om självmord utan titel.

"Hur många recensioner kan en bok få?" Uppläst på Alis release 4/1-24. Upplåst nu.

Det finns något vackert i en smärre snara som dras runt halsen på en liten trettonårig skitunge. En trettonåring som lyssnar på Elliott Smith, Nirvana, och Silver Jews. Det är en ålder där man kan vara cool och samtidigt vara en tönt. Det blir töntigare när man sedan försöker hänga sig i ett av sina slitna grunge-kodade plagg, exempelvis ett par trasiga jeans. Det blir inte bra. Man hänger tills syrebristen börjar verka och hela huvudet känns som en technoklubb. Det känns bra. Kvävningen är underbar tills plagget brister, eller bristen på syre blir för verklig. Det är mitt mest komiska självmordsförsök, delvis för att jag var så ung, delvis för att det var så taffligt.

Det värsta med att misslyckas med att ta livet av sig när man är så liten är att man blir extremt feg efteråt. Självmord kan lika gärna kallas för själv-mod för att det inte är möjligt att genomföra utan det. Om man inte är packad och dum i huvudet, eller dekis och körd i skallen på något bättre. Det man gör istället är att gola på sig själv. Golar till sina föräldrar och hamnar på BUP. Bristfälliga Unga Psykfalls mottagningen.

Efter att ha klarat av och ljugit mig igenom familjeterapi på BUP, fortfarande lika deprimerad, så började jag läsa David Foster Wallace. Det var för jag lurkade på 4chan och hatade svensk litteratur. Hans böcker och deras deppiga huvudkaraktärer fastnade ordentligt i min fettklump till hjärna. Flera år senare, på sommaren, när ett gäng kompisar och jag började sälja benzos som vi köpte via någon hemsida på Tor, så byggde mina föräldrar en spaljé i trädgården.

När jag låg däckad på utgångna tram som en tjej hade gett till mig tänkte jag på hur David Foster Wallace hängde sig själv 2008 på sin terass, förmodligen i en liknande spaljé. Det borde jag ha gjort 2007 innan vi hade en spaljé att hänga sig i, innan jag ens hade hunnit bli deprimerad.

Någon månad in i vårat piller-knaprande och säljande överdosade min kompis på samma åtta milligramsdos som mig. Mitt avund var djupt. Det är en sån skön död, lite hostande och kräkningar. I det ljuvligaste sinnestillståndet du inte kan föreställa dig.

David Foster Wallaces självmord skedde ett år före konstnären Dash Snows, som trots att han endast var 27 tog livet av sig med två trettiotre centiliters-burkar öl, en sjuttio centiliters-flaska rom, och tretton avslickade bakpappersknyten med ett gram heroin i vardera, som han injicerade med tre olika sprutor. Fucking baller.

Mina självmordsförsök är inte lika bra. Snarare de suger, då de är misslyckade, för jag lever fortfarande. Jag tänker tillbaka på benzomissbruk, hur lätt det kunde gått, så enkelt. Sörjer det avslutade kriget i Afghanistan för det kommer ha oerhört dåliga effekter på heroinsmugglingen. Den skönaste utvägen. För såvitt jag vet, så är USA inte intresserad av att växa vallmos i Ukraina eller Gaza.

Lång kärlekslinja, kort livslinja. Fortsätta med stora lån och större skulder. Man måste vara medveten om att det värsta så lätt kan få ett värdigt slut, och om man fortfarande är hoppfull, så ska man minnas att det bästa redan hunnit ske.

Jag saknar när veckodagar fortfarande var en grej för mig.