Pussa min näsa Rossini

En novell

Att sitta ned i min kammarstol för att lyssna på hela operan

Jag försöker med det hela tiden. Men det går inte. Mina ben svingar som en pendel och jag stampar med takten. När tenoren börjar upprepa huvudfrasen efter 15 minuter så måste jag ställa mig upp. Jag vinklar på högtalarna mot mitt taniga ansikte, men det är lönlöst jag MÅSTE UT. Men kärleken finns där, den finns i temat jag klarar mig inte en dag utan opera, men det går inte att lyssna igenom den och inte resa sig upp, promenera, dricka vatten.

Under hela operan dricker jag säkert två liter vatten, det hälls i strupen rinner ned och fastnar, gång på gång. Jag hostar över stråkarna och ner tuban kör dess låga, gutturala toner så kommer kväljningarna, hostarna för upp det vattnet som fastnar och skakigt drar jag till mig fjärrkontrollen till stereon och HÖJER.

Men vad håller jag på med? Dör jag nu? Jag dör hela tiden. Ifall han sjunger “Figaro” en gång till dör jag igen och jag dör så obekvämt men jag klarar mig inte utan döden.

Det går inte att släppa fjärrkontrollen och jag blir likblek när jag vänder skivan, kallsvettig när jag låter nålen vålda spåren och jag ramlar på mina för långa byxor när vibrationerna förstärks och når mina öron.

Jag slår näsan i bordet och börjar böla som ett barn. Temat repeteras och jag ligger ut den sista sidan (sida sex) och så reser jag mig upp till den sista overtyren och fnissar över blodpölen.

Sedan sätter jag mig för att plugga och fyller min hjärna av tystnaden. Det bekväma tillståndet fastnar i mig och jag andas på riktigt för första gången istället för att kipa som jag gör när jag lyssnar.

Sedan sätter jag på nästa opera och omfamnar döden igen. Besattheten tar kål på mig och jag snittar låren med konvolutet.

Ibland funderar jag på att byta ut genren. Kanske måste man inte dö hela tiden.

Men det är ju så man börjar leva, och det är jag inte beredd på.