Recension: The Novelist av Jordan Castro

eller författarskapandets ångest, eller ilskan och frustrationen av allt verkligen ALLT omkring oss online.

“It’s impossible to write a novel” - Michel Houellebecq

“It’s impossible to write a novel” - Dimitri Katakostas

The Novelist (179s.) av Jordan Castro kommer ut på Soft Skull Press den 14 juni i USA och går att förhandsboka just nu.

“I felt a twinge of defensive hatred toward Eric; if I waited, maybe I wouldn’t want to write it at all. It was, after all, just a novel.

The fact of its being fiction would grant me the freedom to be wrong. As long as it was written well . . .” – Jordan Castro, 2022.

Att skriva fiktion på ett sätt som gör det intressant, utan plagiat, utan att såra någon och utan skitigheter ska inte finnas i våran tid. Vi lever i en lortig jävla värld. Krig och elände är konstant kring oss men vi märker inte *riktigt* av detta på grund av våra egna psykoser som har rötterna i olika teknikföretags nöjesplattformar.

Genom dessa så glömmer vi snabbt allting omkring oss och slipper komma över detta.

Huvudkaraktären i Castros debutroman speglar detta väldigt väl, denna ångestfyllda fd. millenial recovering addict, försöker under hela boken att skriva på sin roman, därav titeln.

Romanen är en slags bildungsroman för personer som har drabbats av de omskakande trauman som sociala medier och amerikanskt fiffel har orsakat under de senaste tjugo åren. Många av oss har vänt oss till knark i dess olika former, många av oss har storknat där eller kommit ut.

Men som många andra i USA har denna coping-mekanism i nuläget lagt sig någon annanstans. I den kreativa processen (som jag alltid är besatt av) samt valet av att gå i vår Herre och Frälsare Guds väg.

Detta nyuppvaknande har kallats av Castro och hans korrelerade memesida “thenovelistbyjordancastro“ för “New sincerity“ eller “New sincerony 4.5“ etc. (detta har ingenting med Jonathan Franzen att göra, menar de admins som har kontot). Nej denna storstadspsykos, som vi många lider av, och som flitigt behandlas i “The Novelist“, har öppnat upp käken på den stora ironiska draken, stuckit in svärdet och dräpt den flitigt. Eller har den (behåll ironin men döda den samtidigt, Wet Brain.)

“The Novelist“ handlar om denna spjälkningsprocess av levnadslidandet (lebenschmärze?) och föreningen av familjen, av husdjuret, länkar den till skapandet, inte en undanflykt från världen, utan ett direkt botmedel för den giftiga världen vi lever i. Utan smutsiga ideologier.

När man läser “The Novelist” så kommer man med uppfattningen att det finns en utväg från vårt urbana slukhål. På liknande stig som Tao Lin insåg förra året med Leave Society, så är Castros meddelande mindre radikalt, men kontentan blir den samma. Hoppa av hamsterhjulet, skaffa en plats utanför samhällets hierarkier, hoppa av allt lidande. Strunta i internets samsara och ta ut din hund på en promenad i den närliggande skogen.

“The Novelist” är nu, dess meddelande är vår samtid och vi får forma den till vår framtid.

Men självklart kan inte endast denna kärna anses vara den enda viktiga inneboende kvaliteten boken har, Jordan skriver fruktansvärt bra också, och jag känner igen mig i varenda sekund av hans twitterberoende och doomscrollens tankegångar. Det moderna, helt vardagliga levnadssättet har nog aldrig beskrivits med sådan precision innan, i väntan på att de senaste notiserna från twitter ska dyka upp på klock-ikonen flera sekunder efter man öppnat appen.

Likt sina kulturella peers så pekar Jordan rakt på slukhålet, erkänner dess fara och går rakt in i det. Detta har blivit Gen Z:s och medvetna millenials största särdrag. Man lajvar katolik, kritiserar alla sociala medier, skriker om hur farlig den moderna världen är men baserar ändå halva sin existens endast i den och i dess synd. Man kan inte slita sig ifrån det man kritiserar för att kritiken i sig blivit så djupt integrerad i det (kommunistiska manifestet i en kommersiell bokaffär).

Red Scare använder podd-lyssnare som skällsord som om deras podd, endast på grund av skumma estetiska skäl, skulle infinna sig utanför senkapitalismen podcast-hamsterhjul, en podcast med ball estetik är fortfarande en podcast, ett kontor med pingisbord är fortfarande ett kontor.

THE HELL OF CAPITALISM IF THE FIRM; NOT THE FACT THAT THE FIRM HAS A BOSS.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här men jag kanske tycker att det hade varit kul om någon faktiskt sprängde sin telefon istället för att bara tweeta om det. Men inte jag såklart, jag behöver min telefon för att se livestreamen när någon annan spränger den.

Denna bok, tillsammans med sin efterblivna lillebror FUCCBOI, kanske också bevisar att den nya trenden inom cool-ironisk-medveten-samtida-underground-litteratur just är alienerade killar, och att TJEJ-I-STORSTAD-SOM-SNORTAR-ECSTACY-BLANDAT-MED-KETAMIN-OCH-LIGGER-MED-ALLA-HON-SER är dött, (camus, hesse och sartre tackar och bockar). Vad denna trend innebär vet jag inte, och den oroar mig något enormt. Jag och Svante skämtade en gång om att “det nya gardet” efter essy, cavallin, axfors, björklund, kjellner osv… bara skulle bestå av killar, och LATIN LOVER gör platt samma spaning, och jag kanske blir benägen att skjuta mig själv i huvudet om detta blir en sanning, (I’m one of the good ones osv… osv…).

MEN… Jordan Castro tar en perfekt screenshot på en samtid där det är omöjligt att skriva en roman men enklare än någonsin att via självidentifikation bli författare. Jag tackar och bockar för en fantastisk läsupplevelse och för att jag blev påmind om den alienering Marx inte förutspådde.

en gång startade jag ett band som hette Industriella Societeten (Och Dess Konsekvenser)… jag är väl medveten om skillnaden mellan samhälle och societet, det var ett roligt bandnamn…