Sluta försöka antända något som redan brinner

Sluta försöka antända något som redan brinner

Det finns en fråga Homeros ställer - När kollapsar den mänskliga civilisationen? Och Homeros är ganska tydlig: likgiltig behandling av döden, kassering av döda kroppar och Akilles stympning av Hektors lik. Det här är även frågan som ställs i Antigone av Sofokles; när staten hindrar henne från att begrava sin bror, så svarar hon nej, det här är gränsen vi inte kan passera, detta är inte en fråga om mänskliga lagar, det här är den “osagda, dolda lagen” som upphäver alla andra överväganden eller alternativ. Hon begraver sin bror, och när staten avrättar henne som följd utropar kören: “Vilken underbar sak för mänskligheten...” - för att utan Antigone hade den mänskliga civilisationen upphört. Leroi-Gourhan, arkeologen, pekar även ut att de första distinkt mänskliga beteendena uppkommer i ritualer, som betecknar en behandling av de döda. Civilisationen upphörde i Auschwitz, den upphörde i USA:s slaveri, den upphörde med Leopold II:s slakt i Kongo och  civilisationen upphörde när kroppar världen över fyllde omärkta massgravar till följd av Covid-19. Detta är inte ett beteende som hör till den mänskliga civilisationen, det är den kalla, omänskliga beräkningen av nytta - det är kapital.

Det är just när New York, det som ofta ses som en symbol för den utvecklade civilisationen, dumpar lik i massgravar utan begravning som världen kan se ut som den verkligen är - som rent, fullständigt och oåterkalleligt vansinnig. Men som Hölderlin skriver i sin sista dikt, “when the fields turn themselves into the void, the glimmer of the world appears, higher.” Om något gudomligt finns, så ligger det i världens omedelbara, desillusionerade upplevelse som absolut profan, gudlös och utan någon form av överskridande. Som Spinoza skriver: “Förtvivlan och glädjen är en och samma - upplevelsen av världen som den är för evigt”.

Tröskeln som skiljer mänskligheten från barbari är sedan länge passerad - eskatologin har nått sitt slut men den brinnande världen var inte tillräckligt brinnande för att västvärlden skulle reagera. Den kalla fluorescerande belysningen på sjukhus där människor tynar bort i månader, hakade på maskiner och genomborrade med rör - det är inte civilisation. Det är precis vad barbarism är. Föroreningen och skändandet av mänskligt liv. Detta är något ganska viktigt som ofta glöms bort på grund av den avgrundsdjupa graden av utbildning, privilegie och, utan att låta för dystopisk, hjärntvättning i Väst. Kontrollsamhällen, biopolitik och politiska spektakel har ätit upp varenda aspekt av våra liv sedan 1950-talet, och allt detta är barbari. Progressionens filosofi och strategi kan göra otroligt lite för att hjälpa oss; Rosa Luxemburgs frågeställning är irrelevant, civilisationen står inte vid ett vägskäl mellan socialism och barbari längre, fascismen har redan fått fäste, kapitalismen har automatiserats, nyliberalismen kodat sig själv som progressiv och sipprat ner igenom varenda aspekt av våra liv. Socialismen, och anarkismen likaså, har nästan blivit passé i sin kritik mot kapitalets slukande natur. Och tyvärr tror jag att många till följd av detta nått en relativt förödande insikt, världen kommer inte att räddas - inte av aktivister, inte av massrörelser och inte av ett upproriskt globalt proletariat. Det finns ingenting att vända sig till, för världen är inte sig lik, inte ens Nietzsches dikotomi är sann längre; dionysisk konst är inte längre en antites mot den borgerliga kulturen. För den borgerliga kulturen finns inte, den har blivit en perversion av sig själv, den har blivit hyperkomersiell och pumpas ut till arbetarklassfamiljer som opium. Storkapitalet gör Avengers, hur fan skapar man en motkultur mot Avengers? Att vara subversiv mot Wagner var enkelt, för att han var reaktionär i sin natur, men att skapa en motkultur underifrån mot Avengers är omöjligt för att typ var tredje arbetare älskar Avengers. 

Så när vi nu som påstått radikala krafter befinner oss mitt i elden som vi så länge drömt om inser vi kanske att en brinnande civilisation inte var så poetisk som vi trodde. Vi kan sluta vänta på “slutet”, på “vinsten” eller på “kollapsen”. Vi står på den moderna världens lik och den moderna världens mördare håller oss gisslan. Vad våra alternativ är vet vi inte. Kanske kan vi hälla bensin på elden endast för att elden är vacker, kanske vi kan rädda så många liv som möjligt i den liberala skademinimeringens namn, jag vet inte. Men en sak är säker, vi är i en tid efter civilisationens tid.