Spräng ditt knaster
Novell
Vi slår oss ner framför en sten som är skuren i Formen av ett Gigantiskt Kors. Vilka som är vi är Jag och min Konfidant, Cave. När jag först träffade Cave Tyckte jag att det Var ett Rätt konstigt, fult, och Dumt namn. Dock heter jag, “Jag”, så Vem är jag att tycka till Någonting som är så Förskjutet i tanken?
Vi har valt denna plats för att gå igenom ett antal planer. Tidigare under dagen har vi Älskat och Nu måste Vi vara Produktiva. Planer sker ju Aldrig om Ingen tar itu Med de På riktigt. Under en längre period Har vi trånat efter Dråp. Det klingar så fint när Man tar De orden i Mun, Vibrerar i Stämbanden — gör en Humbug i Halsen. Dessutom Är det så nära Älskandet i Någon slags förvrängd Hästskoteori, att Det känns så Passande. Jag ska försöka att Förklara detta, i Hur vi har Tänkt gå Tillväga.
Det fanns ett älskande som älskade att älska
Det var ett längre älskande som kanade rakt ut i blodbad
alltså att älskandet var en bana som liksom en stor mandolin där du
s
k
i
v
a
d
e
s
nedför.
Det brukade vara älskvärt att älska men älskandet har vaskats ur och det är bara tumörer avskurna i blodbadet.
Det tog två minuter för oss att slita oss ifrån kyrkogården. Nu var vi verkligen påväg mot en slutdestination där vi kunde genomföra våran Manifesterade plan.
Vi stod Utanför den stora, Groteska Tegelbyggnaden. I närheten av Den Fanns en djup Brunn. Cave tog fram sin Portmonnä och slängde i Fem kopeker. Sedan bad han för Fader, Sonen och den Heliga Anden. När Jag bad brukade jag alltid Glömma den Heliga Anden, som förargade Cave. Han fnös och Gjorde sig till, Menade att den Heliga Anden såg att jag Glömde Honom och därav Skulle riskera att vårat Dråp inte Skulle Gå i Stig Claessons hast. Själv visste Jag ingenting Om denna författare. Det ända jag Kunde läsa Var i stil med de Sade, eller Jelinek. Denna föråldrade Svensk Tilltalade inte mig. Jag ryckte på axlarna och Spottade en Loska rakt Upp i luften och Såg vinden bära den Rakt ned I brunnen.
Byggnadens storhet
Falliska torn
Falska toner
Sjunger han med dödsstank i munnen
Vi sitter längst Bak i den Senmoderna Pingstkyrkan
Ser aset med våra ögons vitor
Ser rött
Ser rosa
Ser aska
Det är skett
Och vi lägger benen på ryggen
Som blivit avkapat från något
Indoktrinerat Pingstbarn
Vi är verkligen ett gäng
Vi två
Vips så var dråpet skett.
Romantiserande av mord i All sin rätt — Men jag Fattar det! Cave, min vackra Konfidant hade hela hjärtat i sin blick när vi lyriskt sprang Igenom Samma kyrkogård vi gingo genom tidigare.
Nu var våra lungor fyllda med asbest, Eter och krut. Vi hade aldrig andats så i takt, så unisont och varje steg var vårt sista. För varje Första steg vi tog hoppade Vi ett Steg närmare Döden.