Vem fan vill egentligen höra om någon annas feberdrömmar?

När ens egna är tillräckligt underhållande

– Hur många sidor?

– Få se nu… en, två… tjugotvå sidor kvar till nästa kapitel.

Varför kontemplerar man längden av böckernas kapitel när man läser de? Håller nästa kapitel i högerhand, medan man vilt bläddrar och försöker läsa tillräckligt snabbt för att få smak och njuta av boken, samtidigt som man illa kvickt försöker att komma vidare.

Är det bara jag som inte är bekväm med att “ta’t lugnt o njute“ som en Gute en gång beskrev hur jag skulle läsa Sartre när jag var femton och köpte muren i ett antikvariat i Visby. Jag nickade bara och tyckte att hans skägg borde klippas, det såg ut som övervuxen idegran.

Nu var det många år sedan jag hade sett denna man med idegransskägget i Visby på Gotland, och jag önskade mig tillbaks till den platsen när jag nu låg i sängen med bihålorna fulla med slem och annan rinning vätska. Denna vätska antog jag härstammade från att min hjärna sakta men säkert höll på att flyta ur skallen på mig. Bihålorna var dammen och näsan var porten där hinnsubstansen flöt ut, antar jag.

På nätterna, ifall mina sönderbrända cilier i halsen tillät mig, så kunde jag andas fritt genom min torra mun. Då mitt munhål var fritt hade jag drömmar så levande och våldsamma att man blev sur när man vaknade och de möjliga dåtids-, eller framtidsvisionerna var borta.

Illakvickt sträcker han sig efter diktafonen och börjar ostadigt att recitera sina drömskildringar, om de olika geometriska landskapen fyllda med svävande gäddor, aborrar, olika strömmar med makrill, sillar och andra småfiskar som han inte visste namnet på utan ett uppslagsverk (dvs. hans lur). Trots hans aspirationer att skriva så var han dålig på att beskriva fiskarna rätt så hans förvalda sökmotor fick haja vad “fisk med sträck och lite prickar med avlånga fenor“ skulle vara. Kanske var han tillräckligt specifik, men använde fel fackbegrepp.

Han lade ifrån sig diktafonen och glömde snabbt bort sin dröm. Men han funderade på varför hans drömmar aldrig hade något soundtrack, varför fanns ingen drömmusik? Betydde detta att han inte förstod musiken tillräckligt för att förtjäna att höra klingande toner i sin drömvärld? Behövde han knarka mer? Förmodligen, men det var utöver hans fråga, tänkte han.

Måste man upp ifall man inte har planer att göra något? Undra varför man ställer frågor ifall det inte finns någon att besvara dem.

Istället för att gå upp bestämde sig Jan för att läsa lite, han tog upp den nästan färdiglästa “Fiesta“ av Hemingway, det var ett engelskt tryck och Jan hade trott, när han köpte den av Bo, som hade ett antikvariat att detta var något särskilt verk, men var dum nog att sakna kunskapen att detta var vad “The sun also rises“ hette i England.

“Ifall Hemingway kan gå från antisemit och rasist till nästintill revolutionär socialist på några år så kanske alkohol och lockelsen av nyfunnen kärlek är några av de starkaste medlen för att bättra en person”, tänkte Jan, återigen för sig själv. Han tyckte att denna mening var så bra att han skrev ned den i sin anteckningsbok.

Eller möjligtvis kanske Hemingway saknade tillräckligt med praxis för att faktiskt kunna vara socialist? Han var ju främst endast en krigsjournalist, en kool kurir typ.

Varför fråga alla frågor ifall man inte har någon som lyssnar? Jan kände sig som RxNephew och läste klart Hemingway-boken innan han tyckte att det var dags att snyta skallen av sig, han fick nog av att andas genom munnen, det fick han att känna sig som en idiot.