Your Twang is King
Recension av Baba Stiltz nya album "Paid Testimony"
Musik kan exponeras till massorna på flera olika plan format, som lättsamt, intrikat etc. Men ifall man verkligen vill komma så nära som möjligt och känna dess yttersta alster, så är det optimalt att uppleva den med örat skarpt riktat mot scenen.
Både bok
stavligt och metaforiskt (tänk skarpa öron över ett par hörlurar.)
I den senare kategorin passar Baba Stiltz nya album ”Paid Testimony” (PP090) in. På albumet uttrycker han i sin säregna tragikomiska berättarstil dränkt med en Ariel Pink-lo-fi liknande produktionsstil personliga anekdoter och fyller ut med ljuvliga instrumentala interluder. Texterna hoppar mellan Ray Davies-idkande intimitetsblottande och täcker allt från Stiltz själ och släkt, till åsikter kring Stockholmsbor samt hans egna mentala gastar och belastningar.
Ljudbilden som Stiltz skapat med sin avskalade portabla studio ger en imponerande mix bestående av pedalförvrängda gitarrer åt höger och vänster som gör att man direkt fastnar för vad han berättar under albumets gång.
Ifall låtarna inte håller sig till vintage pop och rock-längd, med Ohrwurmz till refränger, så finner Baba sig i en underbar country-blues med distans i gitarrtonen, som om inspelningsrummets akustik endast är den öppna Kalifornska natthimlen. Exempelvis på den passande döpta låten “Sacramento”, fjärde spåret på albumet.
Stiltz komik är en självmedveten, lågmäld och subtil en. Den kommer inte ifrån hans betoning i sig, utan snarare från de beskrivande reflektionerna, exempelvis på långballaden “Stockholm”.
Med det sagt är det inte ett muntert album. Hans fadersskildring i “Sacramento” ger en tilbakablickande tår-i-ölen-country melankoli, med olika arvsaspekter som har format Stiltz själv. Det är den oundvikliga arvsynden av sådan far sådan son, dränkt i förkärleken till Kalifornien, med emfas av den paternistiska kopplingen till delstaten.
Trots albumets analogiska dyrkan, så är det vackra hur det unviker att bli sjukligt nostalgiskt. Inte ens när han själv klagar “(S)hit, I’m stuck in the past”. Istället märker man av på vilket sätt som Stiltz har skapat albumet för att kunna bearbeta, kanske rent av sörja något men samtidigt ta sig vidare från minnen, goda och onda, som har inspirerat texterna.
Därför passar Johnny Thunders-covern av ”You Can’t Put Your Arms Round a Memory” så perfekt. Stiltz är väl medveten om det hopplösa i att försöka stanna kvar i ett fristens känslosvall, och vet att enda vägen förblir framåt “Bästa medlet att stänga gamla vägar är att öppna nya“ skrev Spektrums redaktion 1932, och det stämmer än.
Sista låten på B-sidan ”Stockholm” blir en känsloladdad och skarp skildring av Stiltz förhållande till sin hemstad. Den är spiralande, utan att vara nervös eller stissig, utan snarare frustrerad. Kärleken är där, men fäblessen att föredra cynicismen hyperfixerar på stadens tendenser för smaklöshet.
Det som gör balladen och dess spoken-word längd är sympatin. Det är den som övervinner den lätta känslan av att ge in till hat, detta är den sanna kärleken i oasens hägringar fyllda med smuts och medelklass uppgivenhet.
Sammanfattning:
Med “Paid Testimony” presenterar Baba Stiltz ett album av framåttänkande lo-fiballader, med trotsande anakronismer i en era av kokainöverhypeade Universal-Sony-Music-kontrakts hyperpop och pengadriven poprap. Samt instrumentala palettrensare som ett continuum bidrar till albumets helhet.
På liknande plan som den nydanande scenen av Nordamerikansk litteratur lyckas Stiltz leverera med ärlighet, ödmjukhet, insikt, sympati, och viktigast av allt i vår tid en genuin dos av integritet.
Albumet blir en bris av frisk luft i en dåsig tid av samtida musik, som förnedrat kan sammanfattas lider av fentanylförstärkt ångest och en närmande känsla av död.
Mitt hopp efter att ha sträcklyssnat albumet är att det kan ge inspiration till samtida musiker att blicka tillbaka för inspiration, integritet och intellektuell steez.
Albumet finns att köpa/beställa i närliggande skivbutiker och via internet.