En till dej o två till mej.

Låt mig bryta det tunna strecket

en gång till ikväll.

Jag lovar att det inte kommer bli mer.

För ännu ett till så kommer mitt bröst ligga blottat

mot parketten

Askfyllt och dött.

Jag känner hela kroppen dra sig

Såsom den tvingas

Jag försöker att förstå allting

Ett undvikande

Jag vill säga: “läs Camille Paglia”,

“Läs Edward blom”.

Men man får väl inte det

I det här jävla landet.

Eller, 

man får det

om man vågar skita i en viss estetik,

i en viss hälsning,

som jag får varje gång,

varje gång mot förmodan.

Kliver in i det du

vill älska.

Älska det då,

din lilla fisk.

Ärligheten av att totalt vara fast

i sin skål fylld med divätemonoxid.

Det är lika tomt,

med saknad av något liv.

Fast i formar man aldrig vill ta sig itu med.

En vän till mig

är duktig på att forsa (ex. FORZA).

Hos hans hustru 

ligger kilovis med upp-och-upp.

Tänk vad kul man kan ha

man kan ha så kul,

om man känner ett säreget par

och benämner de,

med total förkärlek till:

“Bonnie and Schlajf.”