Låt mig bryta det tunna strecket en gång till ikväll. Jag lovar att det inte kommer bli mer. För ännu ett till så kommer mitt bröst ligga blottat mot parketten Askfyllt och dött. Jag känner hela kroppen dra sig Såsom den tvingas Jag försöker att förstå allting Ett undvikande Jag vill säga: “läs Camille Paglia”, “Läs Edward blom”. Men man får väl inte det I det här jävla landet. Eller, man får det om man vågar skita i en viss estetik, i en viss hälsning, som jag får varje gång, varje gång mot förmodan. Kliver in i det du vill älska. Älska det då, din lilla fisk. Ärligheten av att totalt vara fast i sin skål fylld med divätemonoxid. Det är lika tomt, med saknad av något liv. Fast i formar man aldrig vill ta sig itu med. En vän till mig är duktig på att forsa (ex.